Litterär text om vattentorn.

Birger Norman och Stig Sjödin: “Syneförrättning i folkhemmet.” Stockholm 1964.

Våra kommunala erektioner

Birger Norman

Vi får förmoda att det var Freud som i sin strävan att städa upp i själens suterrängvåning först påpekade de smäckra och upprätta byggnadsverkens föga salongsmässiga symbolfunktioner. I den senare 40-talslitteraturen blev bränningarna och tornet de vanligaste sexualsymboliska växelmynten, och minns man det kan det inte hjälpas att man betraktar vattentornet i Skara med något som kommer förstummelsen nära. Det är byggt 1898, och man undrar bara hur den sippa, svenska oscarianismen kunde brista ut i detta övertydliga symbolspråk. Men antagligen är det väl så, att det bara är den absoluta oskulden som i kommunalt allvar och praktiskt nit kan resa en så naturtrogen rallarveke på offentlig plats.

Städer har i alla tider artikulerat sin kraft och expansionslust i byggen som strävar på höjden, och våra svenska folkhemskommuner demonstrerar gärna sin potens i klassikernas efterföljd. Vattenreservoarer tryckfunktioner kan också läggas in i berg och åsar, men även där sådana är tillfinnandes bygger man ändå ofta ett vattentorn. Resenären vill betyga sin uppskattning. I det svenska landskapet är vattentorn, ofta de enda och i alla händelser de renaste uttrycken för en ny arkitektur, en byggenskap med praktiska och estetiska funktioner. Mest ryktbar har svampen i Örebro blivit, ett signum för staden, vida synligt över slätten och en stor turistisk framgång. Svampen har monumentalitet och fantasi, resning men också lätthet och behag, en cementlilja upprunnen ur själva den råvara som breder ut sig miltals kring detta moderna och vitala handelscentrum. Tornet i Södertälje kan betraktas som något av en motpol, ett framhävande av det tekniska men också ett dekorativt utnyttjande av tekniken, effekter som särskilt framträder i kvällsbelysning. Den som efter mörkrets inbrott kommer E 3-an från Mälardalen kan tro sig nalkas ett svenskt Cape Canaveral, där en uppstigningsfärdig rymdraket glimmar i kall och nervös belysning. I Eskilstuna har man givit vattentornet en fyrkantig och stabil kroppslighet, underbyggd och genombruten av kolonner och portaler, en ren och klassisk luftighet. Där finns i vissa vägvinklar ögonblicksintryck av ett mellansvenskt erechteion, som höjer sig ur blandskogen, ett tempel för dyrkan av nyttan och skönheten och det goda dricksvattnets skygga gudom. Skulle vi tvingas välja, är det ändå troligt att vi i slutomgången skulle överlämna en abstrakt undine i bergkristall till Mjölby som ett den svenska vattentornsarkitekturens inofficiella utmärkelsetecken. Där har den klassiska renheten och det praktiska ärendet ingått den mest osökta föreningen. Det klassiska har förnyats i en kysk och icke självförhävande modernism, och det praktiska har ingått i formgivningen med en fullkomligt naturlig andhämtning. Behållaren som vilar på sina tre stödpelare är en skål av enkel och ovansklig form. Särskilt om man kommer från nordost i skymningen och får se vattentornet i den väl anlagda underbelysningen, upplever resenären en fulländad arkitektonisk poesi.

Till våra kommunala erektioner hör förstås också höghusen.
Det är ett annat och diskutablare kapitel.


Kommentar:

Vattentornet i Mjölby står på fyra ben och inte, som i texten ovan anger, tre ben. Temat “Kommunala erektioner har Eber Ohlsson behandlat i “Ebers vattentorn” Cirkulation nr 6/2012 om vattentornet i Ypsilanti i Michigan, USA, samt i boken Svenska vattentorn, från 2004, om vattentornet i Gnesta.