Långresenär var en artikelserie i personalbladet Vattenstänk 1994-1999, där läsarna fick stifta bekantskap med några VA-medarbetare som ofta hade gjort en lång och intressant resa till VA-verket.

Alla intervjuer är gjorda av Eber Ohlsson.


Långresenär: Ernst Rohde

Publicerad i personalbladet Vattenstänk 36 (1994-04-07).

© Eber Ohlsson 1994

Först ut i vår serie Långresenär är Ernst Rohde. Ernst är född 1937 i Oldenswort på halvön Eiderstedt i Schleswig. Uppväxten skedde sedan i St. Peter/Ording längst ut på samma halvö.

Det var också här Ernst fick uppleva kriget. Starka minnen. Minnen från de allierades bombflyg, först två plan som sköt spårljusraketer och sedan det allt starkare ljudet av bombplan som närmar sig. Och bombkrevaderna. Och om olyckan då bensinfat exploderade och Ernst och hans broder blev övertända, men fadern lyckades släcka elden.

De var svåra år efter kriget, Ernst blev moderslös och fadern fick ensam försörja familjen med att vara bonde och fiskare och kunde inte utöva sitt egentliga yrke, målarens.

I fjortonårsåldern började Ernst arbeta med sill- och räkfiske för att sedan gå till sjöss och segla på alla de sju haven. Ett år seglade han även på en tremastare.

I slutet på femtiotalet gick han på färjefart mellan Dagebüll och Wyk men även avstickare till Helgoland. Samma rederi hade en båt som blev uthyrd till Orangelinien. Ernst mönstrade på båten.

Som en del äldre medarbetare minns var det ett rederi som bedrev nöjesfart på Öresund åren kring 1960. Med lex Öre­sund upphörde Orangelinien och Ernst gick över till Sundfart, ett rederi som sedan blev Centrumlinjen.

Det som fick Ernst att stanna kvar i Malmö var Kärleken. Nu gläder han sig även åt barn och barnbarn. Arbetet i Öresundsfarten blev till sist 13 år, ansvarsfulla uppgifter både i båt och i land.

Vår personalbyrå lyckades i augusti 1972 värva över Ernst till Sjölundaverket, och nu är det inte långt kvar till guldklockan.

En intressant resa till VA-verket. Även språkligt har Ernst gjort en resa. Språket i barndomen var frisiska och plattyska, för att sedan i skolan bli högtyska. På Öresundsseglingarna lärde han sig först danska för att sedan lära sig skånska.

Alla språken är visserligen närbesläktade germanska språk, men Ernst har lätt för språk. Och det speglar nog Ernsts personlighet, han har lätt att smälta in i nya kulturer men står stadig som om han vore född skåning.

© Eber Ohlsson

Långresenär: Nina Garpenlind

Publicerad i personalbladet Vattenstänk 38 (1994-07-11).

© Eber Ohlsson 1994

I vår serie Långresenär har vi kommit till en medarbetare som har nästan 5 000 km till sin födelseort. Så långt bort från Malmö ligger nämligen Tasjkent, huvud­stad i Uzbekistan och på latitud med Neapel.

Den som gjort en sådan långresa är Nina Garpenlind. Nu är Nina inte uzbekier, utan Ninas föräldrar är polska judar som bodde i Warszawa, men som såg vad som hände i Tyskland och därför emigrerade till Sovjetunionen före andra världs­krig­ets utbrott.

Ninas föräldrar lyckades ta sig från arbetsläger i Sibirien till Tasjkent, en ort där det fanns mat. I Tasjkent fanns det även färsk frukt och det var betydligt varmare. Detta är för­klar­ing­en till Ninas exotiska födelseort.

Efter kriget när Nina var 4,5 år flyttade familjen tillbaka till Warszawa. Det blev en 3,5 vecka lång resa i godsvagn med dagar utan mat och vatten till en stad i ruiner och åter ruiner. Det ger minnen. En återkomst till en stad och ett land där hela ens släkt är förintad.

I Polen godtog myndigheterna inte namnet Nina eftersom det inte fanns med i polska almanackslistan, så Nina fick döpas om till Janina.

Nina, lärarbarn, gick exemplariskt i skolan och utbildade sig till bibliotekarie. Nina hade länge känt av antisemitism i Polen, något som även drabbade dem som inte utövade religionen.

För att säkerställa att hennes barn fick en säker uppväxt, be­slöt Nina 1968 att emigrera till Sverige. Här satsade Nina på ett yrke inom karttekniken och kom till VA-verket 1976.

Vid emigrationen miste Nina sitt polska medborgarskap och blev statslös i 7 år, tills hon erhöll svenskat medborgarskap. Att vara statslös, utan släkt, inte till­höra något land och vara tvungen att byta språk några gånger måste vara en god grund för en kosmopolitisk inställning.

Nina känner sig som kosmopolit.


Långresenär: Helge Haltnes

Publicerad i personalbladet Vattenstänk 43 (1994-11-24).

© Eber Ohlsson 1994

I vår serie Långresenär har vi nu intervjuat en gutt. Nordtröndingen Helge Haltnes är nämligen född 1942 i Namsos, Norge. Uppväxten skedde i Olderviken, en fjord som ligger 5 mil NV om Namsos. Här var Helges pappa postiljon, efter att 1940 ha varit yrkesmilitär och efter strider i Narvik tillsammans med engelsmännen ha hamnat i tyskt krigsfångeläger.

Det är inte alltid lätt att försörja sig på norska gårdar som bara kan nås över fjellet eller över fjorden. Familjen flyttade därför till Namsos. Här började Helge i skolan i slutet på 40-talet.

Fadern, som nu var möbelsnickare, blev arbetslös och familjen flyttade till det gamla norska fylket Jämtland. Helge fick byta land och skola 1952. Det var inte lätt, man blir lätt hånad om man är utombys, men Helge slog sig fram redan då.

Efter skolgången arbetade Helge en tid i skogen som timmerhuggare och timmerflottare. Därefter blev det verkstadsskola i Östersund, varefter han som 17-åring blev reparatör på mejeriet i Östersund.

Strax innan den norska inkallelsen skulle komma blev Helge svensk medborgare. Värnplikten gjorde Helge därför på Frösö­flottiljen. Efter muck fick den planerade utbildningen till civil flygmekaniker vika för hans trängtan att gå till sjöss.

Efter påmönstring i Newcastle seglade Helge därefter på alla de 7 världshaven och beräknar själv att ha angjort 35 länder. Det är många varor som Helge har seglat med t ex matfett, olja, aluminiumoxid, korn och styckegods.

Karriären till sjöss började som smörjare och slutade som 1:e maskinist. Mellan seglatserna tog Helge maskinistexamen i skolan i Trondheim.

Och nu kommer vi till den här artikelseriens centrala punkt: Hur hamnar man i Malmö och VA-verket? Förklaringen är att Helges föräldrar hade flyttat ner till Malmö 1963.

Detta var en tid då det här fanns stor efterfrågan på byggnadssnickare. Helge hade 1968 gift sig med en norsk flicka, blivit pappa och även han flyttat till Malmö för att börja på Kockums som godsmottagare.

1969 är året då Helge kom till VA-verket. Han började som maskinist på Bulltoftaverket, för att 1978 börja som 2:e maskinmästare på Turbinen. 1987 blev Helge chef för avloppspumpstationerna.

Helge Haltnes fångad av
arbetskamraten Eriks penna.

Helge skiljde sig lyckligt från sin första fru och mötte sin Stora Kärlek 1978 på Sundbyholms slott. Numera bor Helge på Torups slott och kan där få utlopp för sitt jaktintresse. Här går inte dovhjortar, änder, fasaner eller harar fria. Sin första fågel sköt han redan vid 12 års ålder.

Inte heller fiskarna går fria, sin första fisk drog han upp i 2- till 3-årsåldern. Rekordet är hittills en torsk på 22,5 kg och en kveite (helleflundra) på 14,3 kg. Fisket bedrivs företrädesvis invid mödernegården vid havsbandet i Nord-Tröndelag 5 mil NV Namsos, ofta tillsammans med sina söner.

I dessa nordtröndiska vatten rör sig de stora fiskarna.Helge har varit de stora viddernas man och känner jag Helge rätt har intet förändrats utan han är fortfarande en fri nordeuropeisk gränsgångare.

Se det var en sann Norgehistoria.

© Eber Ohlsson 2000

Långresenär: Istvan Toth-Baranyi

Publicerad i personalbladet Vattenstänk 55 (1995-05-15).

© Eber Ohlsson 1995

I vår serie VA-Profiler har vi nu kommit till en magyar, Istvan Toth-Baranyi (Istvan är Stefan på ungerska). Han är född 1944 i Budapest (Buda-sidan), men släkten kommer ursprungligen från Siebenbürgen/­Transsylvanien.

Ett område i nuvarande Rumänien med en gång en majoritet av tysk-ungersk befolkning. Vid tiden för Istvans födelse blev Ungern ockuperat av Röda armén. Det var svåra tider.

Istvans mamma dog i lunginflammation 1947 p g a brist av läkemedel, trots att Istvans pappa var läkare.

Upproret 1956 både gladde och skrämde honom. Fria, men döden synliggjord. Efter upproret fängslades fadern, men blev strax släppt. Istvan studerade efter grundskolans 8 år vidare på gymnasiets samhällsvetenskapliga linje, för att eventuellt gå i faderns spår.

Därefter fortsatte han på byggnadsteknisk linje på teknikum och blev klar där 1964. För att studera vidare på universitetet måste man på den här tiden i Ungern ha speciella papper, vilket var omöjligt med en pappa som var läkare och som inte tillhörde kommunistpartiet.

Istvan vill beteckna sin generation i Ungern, de som är födda under och efter kriget fram till revolutionen, som en förlorad generation. Alltnog, Istvan började läsa till verkstadsingenjör och examinerades 1967. Därefter började han arbeta på en stor byggfirma i Budapest som byggde industrihallar över hela Ungern.

Istvans uppgift var att resa omkring och kontrollera byggandet. Efter 2 år gifte han sig samt började på en annat företag inom samma bransch. Under några månader 1970 arbetade han i Nord-Vietnam som instruktör- och byggkontrollant.

Som oppositionell mot Kadar-regimen försökte han få utresetillstånd. Han försökte med Tyskland och han försökte med Canada, men inget av dessa länder godkändes av myndigheterna.

Då fick han tips om Skandinavien, och fick till sist tillstånd att besöka Sverige. Väl i Sverige ansökte han om politisk asyl. Det blev i Malmö, eftersom staden ligger långt söderut, nära gränsen.

Hustrun och barnet var kvar i Ungern, men då frun arbetade på utrikeshandelsmyndigheten kunde hennes utresetillstånd ordnas. Värre var det med barnet. Med hjälp från Röda Korset och FN lyckades det. Så efter mindre än ett år var familjen samlad i Malmö. Efter olika arbeten, bl a länsstyrelsens arkiv, kom Istvan 1985 till VA-verket och Turbinen, för att sedan 1989 vara elmontör på Bulltoftaverket.

Livet förändras, vilket för Istvans del innebar att han och hans fru gick skilda vägar på 80-talet. Istvan blev en resande själ.

På en av sina resor fann han en ungersk flicka som var på samma våglängd men på annan longitud och latitud — New York City. Förra året gifte de sig i New York City Hall. Det är långt från Pustan.


Långresenär: Werner Karaschin

Publicerad i personalbladet Vattenstänk 158 (1999-10-07).

© Eber Ohlsson 1999

Werner Karaschin är född 1940 i Duisburg i Tyskland. Det är en stad som ligger på båda sidorna av floden Ruhr, där denna rinner ut i Rhen. Hemmet låg i stadsdelen Ruhrort, en ort norr om Ruhr, och i denna vattenomslutna miljö blev ett av Werners tidiga minnen de problem som vatten kan skapa.

När han i sina unga år började spela dragspel, skedde denna utbildning i Homburg på Rhens vänstra strand. Idag finns här många broar, men då hade de flesta broarna förstörts under kriget och den lille Werner fick varje gång ta färjan över floden.

Efter skolgången började han 1955 den i Tyskland så vanliga lärlingsutbildningen, vilket innebar en dag i skolan och de övriga dagarna på arbetsplatsen. År 1959 kunde Werner efter att ha klarat gesällprovet, få sitt gesällbrev som finmekaniker. Första anställningen blev på ett företag i Duisburg som tillverkade manometrar och svetsutrustning.

Werner och en kamrat åkte 1964 till Costa Brava i Spanien med en charterbuss. På samma hotell träffade de två svenska flickor från Stockholm. Vad vore naturligare än att pojkarna efter hemkomsten sade upp sina anställningar och åkte till Stockholm?

Det blev en resa på vinst och förlust. För att få en utkomst i Stockholm började Werner som diskare på gamla EPA vid Sergels torg. Sedan blev mer äventyr.

Kamraten och Werner skaffade en gammal Volvo PV444 och planerade att åka ner till Medelhavet och sedan runda detta innanhav. De lyckades komma ner till Marocko.

För att få ihop till bensin spelade de gitarr i städerna. Det gick tills polisen hade synpunkter på deras förehavande. Det blev till att återvända till Europa över den spanska enklaven Ceuta.

Åter i Sverige fick Werner arbete som finmekaniker på AGA på Lidingö och på bilglastillverkaren Sunex. 1966 träffade han sin blivande fru Britt-Marie från Danderyd i Stockholm.

När Britt-Marie skulle utbilda sig i Lund, sade Werner upp sig från sitt arbete och följde med. Den första tiden bodde de i tält, till dess de fann en möblerad lägenhet i Malmö. Werner fick snabbt arbete på ADDO.

Efter ett halvår bytte han arbetsplats, och blev verktygsmakare på AB Plåtindustri i Limhamn. Efter några år flyttade det Electroluxägda företaget till Industrihamnen.

När Plåtindustri 1980 drog ner på verksamheten, var det inte onaturligt att Werner fick arbete som reparatör på det närbelägna Sjölundaverket. 1996 blev han underhållsreparatör med hela produktionsavdelningen som sitt arbetsområde.

Sedan många år bor familjen Karaschin i Tygelsjö, där har han sett både trädgården och sina två döttrar växa upp. När det blir semester dras han åter till Medelhavet, men håller sig nu på den europeiska sidan.

Det blir ofta flera veckor i den franska staden Menton, en stad mellan Monaco och den italienska gränsen. Efter många år har dragspelet åter kommit fram, och då blir det kanske liksom utövaren en sympatisk komposition av tyskt, svenskt och franskt.