Originalpublicering 2007-01-14

Eber Ohlsson


Den blott 27-årige civilingenjören Carl H. Meurling anställdes 1903 vid Drätselkammaren i Malmö. Direkt kom han med i planeringen för de stora kloakarbetena i staden.

Redan året därpå påvisade han vid Svenska kommunal­tekniska föreningens årsmöte i Malmö, de brister som fanns i hans chef överingenjör Henrik Holmbergs avloppsplan. Efter Holmbergs därefter hastiga frånfälle, fick Meurling omarbeta planerna tillsammans med professor Johan Gustav Richert, chef för Vattenbyggnadsbyrån.

Meurling blev sedan arbetschef för avloppsnätsutbyggnaden, och bygget av avloppspumpstationen Rosendal. En ingenjör som visade sådan pondus inför sin chef, hade nog större planer än att stanna kvar vid kloakverket.

Mycket riktigt fortsatte han 1908 till Stockholm, där han fick allt högre tjänster. År 1924 blev han chef för Väg- och vatten-byggnadsstyrelsen, och satt därefter under åren 1926-28 i regeringen som kommunikationsminister. Efter statsrådstiden var han regeringsråd 1929-44.

Meurling efterträddes 1908, året då Malmö stads byggnadskontor bildades, av den fyra år yngre civilingenjören Ivar Wendt. Här blev Wendt avdelningschef och vilket innebar att han blev chef för både Malmö stads vattenverk och Malmö stads kloakverk.

Wendt var drivande och förnyade vattenverksdriften, med bland annat tryckhöjning i ledningsnätet, och uppförandet av Södervärns vattentorn. Även han gick vidare och blev 1921 direktör för Göteborgs Spårvägar, och fortsatte 1926 till Jonsereds fabriker, där han var direktör fram till 1947. Efter detta satt han som styrelseordförande för industriföretaget fram till 1950.

Som ingenjör på VA-verket kan man således komma långt – om man bara stiger av i tid.