Publicerad i personalbladet Vattenstänk nr 99 (1996-10-15).

av Börje Odeholm


När skyfallet i Malmö kom i augusti [1996], var pensionären [skribenten Börje Odeholm] på landet [Bolmsö], där solen sken. När dagstidningen dagen därpå hämtades i brevlådan ute vid landsvägen, avslöjades vilken blöta hemstaden hade utsatts för.

Redan rubriken var minst sagt egendomlig: ”VA-verket krävs på sex miljoner”. Detta var bara början. Redan i ingressen hade kraven stigit till 30 miljoner. Minst.

Hur kan man veta detta, redan dagen efter? Vad var orsaken? Jo, ”Malmös ledningssystem för regn- och avloppsvatten var kraftigt underdimensionerat”. För vad då?

Jo, för ”århundradets skyfall!” Och som kronan på verket, ”så kartlägger VA-verket nu de värsta bristerna i Malmös ledningsnät med hjälp av villaägarnas anmälningar”.

Uppenbarligen har artikelns författare följt journalistikens första lag. Gräv inte för mycket, det bara förstör hela historien. Tidningskollegan på Bergsgatan var inte lika hurtfrisk i sina påståenden, möjligen beroende på att skrivaren är en kvinna, Lena Olsson.

Båda drakarna framhåller dock att somliga stadsdelar inte har problem av det ovan angivna slaget. Det skulle bero på dikningsarbeten under senare år. Dikningsarbeten förekommer faktiskt i jordbruket för att förbättra åkerdräneringen.

Att skriva om något som man är dåligt insatt i, har sina sidor. Eftersom det på en dagstidning måste gå fort, så blir det som det blev.

Tillåt därför en veteran i branschen att framhålla några väsentliga fakta. ”Vattnet rinner åt det håll marken hällar” säger man i Småland. Är lutningen dålig, som i Malmö, tar det sin tid.

Skall vattnet sedan ut i havet, finns det ett mottryck från havsvattnet, vars höjd kan variera. Förutsättningarna är inte så bra.

I Malmö började man så vackert med skilda ledningar för regn- resp spillvatten. Hur grova ledningar man skulle välja, försökte man räkna ut, men metoderna var primitiva.

Hur regnväder var uppbyggda och beter sig, därom visste man tämligen lite. Efter ett antal år tyckte man dock att det kunde räcka med en ledning – för spillvatten. Det fanns ju grävda dik­en lite överallt för regnvattnet.

Så småningom insåg man dock misstaget och återgick till skilda ledningar. Ty dikena hade lagts igen och där det förut var grusvägar och fält och åkrar, var det nu mängder av asfalt och tak. Dessa ytor tar inte åt sig något vatten, de bara låter det rinna vidare.

Malmö växer ju som ett träd, radiellt med årsringar. All mark är bebyggbar, impediment saknas, dit regnvatten skulle kunna ledas och lagras tills regnet slutat.

Man fick i stället lägga hela paket av stora rör på känsliga ställen längs huvudledningarna för att bromsa upp regnvattnet. Dessa första s k fördröjningsmagasin byggdes redan omkring 1960.

Sedan dess har faktiskt en (av flera) huvudinriktningar för VA-verket varit att försöka eliminera icke önskvärda effekter av kraftiga regn.

Datatekniken har givetvis revolutionerat insamling och hantering av all den enorma mängd data, som erfordras för detta uppdrag. I själva verket är Malmö ledande i Sverige på VA-teknik.

Men VA-verket kan bara åtgärda sådana brister, som det finns pengar till. ”När man då får läsa sådana erbarmlig smörja som tidningen tagit in, då blir man lätt kokt. I synnerhet som man jobbat på VA-verket i över 30 år.

Sade jag till min vän redaktören för detta förträffliga infoblad. ”Skäll inte” svarade denne, ”skriv istället. Jag tar in det.