Lennart Wärje: Tankar kring en bild.

Lennart Wärjes bidrag till festskriften Kilometervisa enkelspåriga minnestavlor, till Lennart Améen på hans födelsedag 4 juli 1986.


Basel. Ett varmt ord, utan den hårdhet som så ofta kännetecknar det tyska språket. Basel. Ja, man känner en mjukhet, en väldig värme. Om man skall vara lite elak så hör man direkt att Basel inte ligger i något av de tyska rikena. Ett sådant namn kan bara finnas i Schweiz (eller möjligen i Österrike).

Bilden är tagen 1974 på Barfüsserplats. Barfotaplatsen – ett sådant namn ligger också utanför den tyska mentaliteten. I Basel finns allt en människa behöver – det enda som saknas är havet. Bland mycket annat finns i Basel ett bryggeri som framställer ett underbart öl, det utmärkta Warteck.

Basel är en pärla i många sammanhang, inte minst ur spårvägssynpunkt Vid en rundfrågning bland spårvägsintresserade vänner om favoritstaden så befinner sig Basel i en klass för sig; ja, egentligen borde man fråga om vilken favoritstad vännerna har, förutom Basel.

De gamla tvåaxliga vagnarna på bilden (Typ Be 2/2. Vagn 191 i serie byggd 1925-31 och vagn 211 i serie byggd 1932-33) är något av det finaste som rullat på spår överhuvudtaget Tyvärr finns vagnarna inte längre i drift, men minnet lever kvar. Hos alla som upplevt trevnaden i en sådan vagn finns i bakhuvudet tanken att “har man inte åkt tvåaxelvagn i Basel, så har man egentligen inte åkt riktig spårvagn“.

Den elektriska spårvägstrafiken i Basel invigdes 1895 och befann sig i utbyggnad tills 1934. Redan 1900 nådde man utlandet, nämligen St Ludwig i dåvarande Tyskland, nuvarande Frankrike. 1910 invigdes linjen till Hueningen som i likhet med St Ludwig blev franskt 1918. 1919 kom man till en bit av Tyskland som fortfarande är (väst-)tyskt, nämligen Lörrach. Efter 1934 hände inget rent spårmässigt förrän 1957 då gränslinjen till St Louis lades ned. 1961 respektive 1967 försvann gränslinjerna till Huningue och Lörrach, och efter det nuddade spårvägen bara vid vid gränserna mot Frankrike och Västtyskland. Vidare lades en del av lades linje 2 ned 1966 och ersattes av trådbuss.

Men nu har Basel återigen en gränslinje, nämligen f d Birsigtalbahn som är ombyggd till spårväg och trafikeras av Basels nya gula ledspårvagnar. Spårvagnarna korsar t o m två gränser, nämligen först in i Frankrike och sedan tillbaka in i Schweiz och har hållplats i Frankrike (Leymen).

De som inte haft lyckan att åka tvåaxelvagn i Basel behöver som synes inte misströsta helt och hållet. Basel finns alltid kvar. Åk dit! Ta in på hotel Helvetia på Küchengasse vid SBB-stationen och rusa sedan ut och njut Det finns inte så många bilar i trafiken (Basel är även en föregångsstad när det gäller att locka folk från bil till kollektivtrafik), men desto fler spårvagnar.Ta linje 6 till Riehen Grenze, linje 15 och 16 till Bruderholz (en av de finaste ändstationer som finns), linje 10 till Dornach, linje 18 till Neuweilerstrasse etc etc.

För att travestera ett ordspråk avseende en annan pärla på jorden kan sägas “den som är trött på Basel år trött på livet“.


<<< Jens Möller: Idel ädel adel?

Nils Wennström: Passering från d. 1/1 1898. >>>