Publicerad i Elbogen 1999, Malmö Fornminnesförenings årsskrift.

av Kenneth M Persson


När Malmö växte fram på den sandiga stranden längs med Öresund försörjdes befolkningen möjligen med dricksvatten från grävda brunnar när de små bäckarna inte längre räckte till. De grävda brunnarnas vattenföring var nyckfull och osäker och varierade inte bara med grundvattenstånd (som beror av nederbörd) utan också med vattenuttag och Öresunds vattenstånd.

Under strandlinjen ligger ett saltvattenskikt nära hundra meter inåt landet som det någon meter djupa ytliga grundvattnet flyter på likt en lins. Saltvatten har en högre densitet än sötvatten. Öresunds salthalt (strax över 1%) gör att dess densitet är 1,006 kg/l, medan det söta grundvattnet inte väger mer än 1,00 kg/l vid 10° C.

Tack vare densitetsskillnaden var det alltså möjligt att tappa av det söta, ytligt belägna vattenskiktet som dricksvatten till stadens invånare. Nederbörden fyllde på linsen med nytt färskvatten hela tiden. En grävd brunn som gick ned till underliggande kalkberg kunde kanske lämna någon liter vatten per sekund under gynnsamma förhållanden.

Men genom bygget av vallgravar, de facto avskärande kanaler, runt staden ökade dräneringen av sötvattenlinsen samtidigt som den effektiva infiltrationsytan begränsades till området innanför kanalerna, dvs endast den nederbörd som föll innanför kanalerna kunde nå brunnarna, resten av nederbörden dränerades ut i Öresund via kanalerna. Sannolikt minskade grundvattentillgångarna markant under början och mitten av 1500-talet när kanalerna anlades.

Brunnsvattnet torde då ha blivit bräckt, om inte rent av salt. Processen kan ha accelererat på grund av befolkningstillväxt, markexploatering och ökad vattenförbrukning (eventuellt på grund av tillväxt i vattenkrävande hantverk, som garverier, väverier, bryggerier, brännerier m m). De grävda brunnarna torde ha varit otillräckliga för stadens behov någon gång i mitten av 1500-tal­et.

Möjligen kan också vatten ha hämtats från en träomgärdad fördämning som legat vid Västerport och dämt Korrebäckens flöde, innan det nådde Öresund. I Valdemar Atterdags privilegiebrev för Malmö 1360 stadgades att ingen, varken utlänning eller infödd, får bygga hus eller bodar eller idka köpenskap utanför Västerport eller vid Korrebäcken.

Detta har tolkats som att stadens gränser slagits fast och att stadsprivilegierna koncentrerats, genom att handel och hantverk utanför Västerport förbjudits, men privilegiebrevets formuleringar skulle också kunna vara ett första kungligt skydd av en vattentäkt, även om detta nog är mindre troligt.

Effekten av privilegiebrevet blev under alla omständigheter att aktiviteter vid Västerport begränsades, vilket möjligen medförde att vattnet i dammen kan ha varit förhållandevis rent och användbart som dricksvatten. I sin fylliga artikel om Malmös medeltida befästningar där Västerport och dämningen utreds, redovisar Anders Reisnert några andra teorier om varför det fanns en dämning av Korrebäcken.

En teori är att den vid högvatten i Öresund hindrade salt­vatten från att tränga upp i Rörsjön, en annan att dämningen kan ha utgjort en utmärkt plats för fiskodling. Oavsett varför dämningen ursprungligen kom till, kunde vattnet i dammen användas som dricksvatten till dess att vattnet blev alltför förorenat.

Som regel under medeltiden använde städerna ytvatten i första hand till vattenförsöjningen, medan grävda brunnar var ett andrahandsval och klart är att Malmös grundvatten varken förekom i riklig mängd eller hade god kvalitet. Om träfördämningen verkligen fungerat som vattentäkt är osäkert, men om så har varit fallet är det ganska uppenbart att vattenkvaliteten försämrades då slottet Malmöhus byggdes ut fram till 1542.

Från att ha varit myntverk fick nämligen Erik av Pommerns kastell från 1526 funktionen av administrativt och militärt centrum för Malmöhus län, vilket ytterligare förstärktes genom utbyggnaden efter Grevefejden 1534-1536. Smutsvatten från många människor rann ut från slottet och hamnade i fördämningen, som till yttermera visso hade hamnat innanför slottsmurarna och blivit svårtillgänglig för stadens borgare.

I samma utsträckning som vattenförsörjningsläget troligen försämrades på 1500-talet förbättrades stadens ekonomiska läge. Malmö var sannolikt rikets andra stad vid denna tid vilket bland annat visade sig när de danska städerna utrustade soldater; bara Köpenhamn skickade fler män.

Boksluten för Malmö under 1500-talet visar att stadens förvaltning växte samtidigt som skatteuttaget ökade. 1519/1520 avlönades 10 personer på olika sätt, medan antalet stigit till 16 sjuttio år senare. Behov av bättre vattenförsörjning fanns, men också en ekonomisk förmåga att bekosta en investering.

Enligt Malmö stads historia kan befolkningen ha uppgått till 3000-4000 invånare under andra hälften av 1500-talet. En vattenförbrukning om 10 l/person och dygn är inte orimlig att tänka sig vid denna tid. (Medelförbrukningen i Malmö 1999 var 330 l/person och dygn.) Förutom människorna behövde också alla husdjur vatten. En häst krävde minst 10 l/d, ett nötkreatur åtminstone 15 l/d och får, kalvar och svin kanske 5 l/d. Höns, gäss och ankor nöjde sig med 1 l/d. Det skulle ge en vattenförbrukning i staden på åtminstone ca 50 000 l/d.

Om en brunn avkastade 1 l/s, och den användes oavbrutet från 06.00 till 21.00 varje dag med antagande om en 50%-ig effektivitet, dvs att 50% av det tillgängliga vattnet spannades upp skulle den räcka till 27 000 l/d, eller ungefär halva stadens behov. Om emellertid den minskade i vattenföring till 0,5 l/s, blev den otillräcklig och ytterligare en brunn fick grävas. Skulle vattnet istället bli salt fick brunnen överges och ersättas av en nygrävd, som på sikt ändå inte kunde leverera mindre salt vatten såvida inte en mindre mängd vatten togs ut eller grundvattennybildningen ökade.

Sannolikt blev förhållandena allt besvärligare under andra hälft­en av 1500-talet. På 1580-talet upplevdes tydligen vatten­försörjningen så otillfredsställande att det var möjligt för rådet att besluta om att anlägga en dubbel 2000 m lång nedgrävd träledning från Pildammen till Stortorget.

Ledningen var utförd av borrade träledningar, sannolikt av fur, 4 till 6 m långa, som var sammanfogade genom att stock­ar­na var konade i ändarna, så att det ena röret kunde slås in i nästa. Senare förekom också rör med mittfläns. På Danmarks tekniska museum i Helsingör finns exempel på träledningar att beskåda.

Borrhålet i vardera ledning var 80-100 mm i diameter, vilket tillät en konstant vattenöverföring på 0,5-1 l/s i varje ledning, eller 1-2 l/s totalt (85-170 m³/d). Fallhöjden från Pildammen till Stortorget kan uppskattas till 4 m, vilket gav ett litet bidrag till trycket vid brunnen på Stortorget. Över brunnen byggdes en vattenbehållare (kummen) som hade en bottenyta på 33 m³ och en höjd på minst 2 fot, drygt 60 cm. Vattenvolymen var därmed minst ca 20 m³, eller nära stadens halva dygnsförbrukning.

Tack vare behållarens höjd blev vattentrycket så högt att man kunde tappa ur vatten från två kopparkranar i stället för att spanna eller pumpa upp vatten från brunnens vattenyta. Det måste ha varit en efterlängtad och arbetsbesparande nyhet för malmöborna. De mera välbärgade fick dessutom tillgång på vatten in på gårdarna, eftersom kummen kompletterads med distributionsledningar.

Enligt Falkman gjordes flödesmätningar av de två träledningarnas överföringskapacitet in till kummen den 27 december 1847, när vattnets höjd i Pildammen var låg och den 11 de­cemb­er 1848, när högvatten förelåg i Pildammen. 1847 rann 2.470 kannor i timmen eller 59.280 kannor per dygn (1 kanna = 2,6 l; 2.470 kannor = 6.400 l/h; 59.280 kannor = 154 m³/d). Vid mätningen året efter rann 2.918 kannor i timmen (7.600 l/h; 182 m³/h).

Från kummen på torget fördelades vattnet vidare ut i staden med hjälp av sammanlagt 13 markförlagda träledningar, varav dock tre ledningar var pluggade när utgrävningar gjordes 1962. Lekholm förmodade att ledningarna med tiden hade fått kasserats på grund av ras eller röta i träet. Känt är vidare att på Johan Hesselgrens Malmökarta 1713 är 12 distributionsledningar markerade.

I Falkmans beskrivning över Malmö från senare delen av 1800-talet hänvisar han till en karta från 1802 upprättad av byggmästare Horn, där 10 distributionsledningar redovisades. Tre ledningar i nordlig riktning var korta, medan de övriga sju i östlig, sydlig och västlig riktning var långa. En ledning gick till gården 603 vid Stortorget, en andra till gården 601 och 602 vid Stortorget och en tredje till gården 600 vid Stortorget.

Den fjärde ledda vatten till Östra torggatan och Skomakaregatan. Den femte ledde vatten via Isak Slaktaresgata till korsningen med Mäster Johansgatan, där en liten täckt vattenreservoar var anlagd. Den sjätte lämnade vatten till Frans Suellsgatan; den sjunde till Kansligatan, Norra Vallgatan, Östergatan och Drottningtorget; den åttonde till Kyrkogatan, Göran Olsgatan, Bruksgatan, Själbodagatan och Djäknegatan; den nionde till Kompanigatan, Kalendegatan, Baltzarsgatan och Djäknegatan och den tionde till Södergatan, Skomakaregatan, Baltzarsgatan och vidare till Gustav Adolfs torg.

De flesta av distributionsledningarna var förgrenade i mindre ledningar och rena servisledningar in på gårdarna, där sam­man­lagt 196 handpumpar ändade ledningen. Vidare fanns brunnar och pumpar för publikt bruk, enligt Falkman 10 st. som sannolikt stod över gamla ännu använd­bara grävda brunnar en gång ämnade för grundvattenutvinning. Det imponerande ledningsnätet uppgick till 29.860 fot, (9 km), varav 16.940 (5 km) fot bestod av distributionsledningar från kummen.

Dateringen av distributionsnätet är svårare att göra än dateringen av vattenledningen från Pildammen in till Stortorget. 1724 köpte magistratet i Malmö byggnadsmaterial (hydraul­iskt kalkbruk och gul s.k. vattenklinker från Holland) för att mura om vattenbehållaren.

Vid utgrävningen 1962 återfanns klinkerstenarna i kummen, men också urgröpningar i botten på kummen som antydde att det funnits ledningar ut innan klinkern lades. Förmodligen anlades vattenledningarna från kilden till kummen samtidigt med distributionsledningar ut i staden. Med tiden kompletterades och förlängdes sannolikt distributions- och servisledningar i takt med efterfrågan och stadens tillväxt.

Tekniskt sett var anläggningen intressant eftersom det är den första långa överföringsledningen som är känd från det som i dag är Sverige. I Uppsala anlades en träledning på 1640-talet, och den räknas till det egentliga Sveriges äldsta träledning.

Från Lund finns en muntlig tradition att en ledning har gått från domkyrkan ned till Stortorget redan under medeltiden. Ragnar Blomqvist refererar till domkyrkoarkitekt Brunius, som menade sig ha hittat en stensatt vattenränna från Helgonabacken (där UB ligger) ned till domkyrkans krypta. ”En stentrumma hitleder vatten genom Helgonabacken, hvarest man funnit en sådan hela 15 fot (ca 4,5 m) under jordytan. Att denna vattenledning är uråldrig inhämtas deraf, att man öfver den funnit å nämde landthöjd benrangel i sten­kistor, som här brukades i första christendomen”.

Ragnar Blomqvist tror inte på Brunius uppgifter. Vid utgrävningar under Blomqvists ledning 1931 längs med Paradisgatan kunde inga rester av en sådan pampig ledning skådas. Istället menar Blomqvist att ledningen dränerat ett källsprång i Helgonabacken vidare till en damm där numera Sandgatan mynnar vid Biskopshuset, för vidare dränering i vallgravarna runt den gamla staden, eller direkt avledning till någon bäck.

Men Lund hade en vattenledning från kryptans brunn söderut till (Stor)Torget. Ledningen kan ha kommit till på biskop Birgers initiativ, i sådant fall vid tiden 1497-1519. I denne Sanctuarium Birgerianum från 1519 finns en beskrivning, enligt Brunius referat: ”Från brunnen i norra sidoquadraten leddes två rännor midt igenom tvärbyggnadens sidogångar till en öppning å södra gafvelmuren. Från högaltaret i rundelen drogs två rännor midt igenom korets sidogångar till den öster av de två förstberörda. Alla dessa rännor, som betäcktes med breda hällar, bestodo av huggen sandsten. Utanför öppningen å södra gafvelmuren vidtog en ränna, hvilken ledde till en rund kringmurad brunn vid gamla skolstättan nära kyrkoristen och till en annan brunn dernedom. Sedan fortgick samma ränna som både till botten, sidor och betäckning bestod av god gråsten, nedåt torggatan till andra brunnar. Lunds borgare och Lunds stad, såsom det heter, till evig hjelp och nytta”. Denna ledning har dokumenterats vid utgrävningar 1914 och 1921 bl. a., men den var ingen träledning, utan mer en ränna i sten.

Vattenledningar är främst kända från romarrikets städer, men såväl Ramses den store, Semiramis och Salomo skall ha låtit uppföra akvedukter, och flera av de grekiska städerna (Aten, Tebe och Megara) försörjdes med vatten från akvedukter redan före Kristi födelse. Vattenledning och vattenbyggande utvecklades i alla högkulturer i Främje orienten och Östra Medelhavsområdet, men det var romarna som tog till sig kunskapen och framförallt utvecklade den för storskaligt vattenbyggande.

Omkring år 0 ledde fjorton väldiga akvedukter in vatten från bergen till miljonstaden Roms befolkning i sådan myckenhet att man beräknat tillförseln till 1000 l/person och dygn dvs 3 ggr Malmös nuvarande specifika förbrukning. Från ut­grävningar i Pompeij är känt att såväl varmt som kallt vatten leddes ända in i husen via akvedukter och brons-, ler-, kopp­ar- eller blyledningar.

När romarna erövrade syd- och mellaneuropa spred de också kunskapen om hur man uppförde akvedukter för att flytta vatten från åar och floder till städer. Än i dag kan vackra och mäktiga akvedukter från romartiden beskådas i Italien, Frankrike (Metz, Nîmes), Spanien (Tarragona, Segovia) och Tyskland (Zahlbach). Efter Västroms fall fortsatte européen att bygga akvedukter vid behov och från medeltiden stammar bl a akvedukter i Pisa och Siena. Paris fick sin första vattenledning under romartiden. Traditionen bjuder att akvedukterna var i drift under lång tid och förstördes av vikingar på 800-talet. Det var dock långt ifrån alla hus som hade direktanslutning till en vattenledning.

Kunskapen om hur man distribuerade vatten genom vattenledningar bevarades i klostren under medeltiden, där det är känt att Alvastra kloster i Östergötland hade blyledningar med vatten in till varje klostercell. Under medeltidenfanns många kloster i Skåne, men om ledningstekniken praktiserades i något av dessa är inte känt.

Profan vattenförsörjning förekom också under medeltiden. London skall ha fått en vattenreservoar år 1235 i Westcheap, då samtidigt blyledningar från Tyburn till City lades. Hamburg fick år 1370 ordnad kommunal vattenförsörjning, genom att en 4 km lång trärörsledning lades från en källa in till staden.

Vattenledningar i metall var sällsynta, eftersom de var dyra. Blymetall lämpade sig inte för stora ledningsdimensioner, eftersom den är mjuk och vek och fordrar stor godsstorlek för att hålla. Koppar och brons var och är dyrbart. Därför är träledningar högst rimliga för att leda vatten, särskilt om det finns ganska riklig tillgång till trä. Om träet är hårt i periferin och mjukt i kärnan var det lätt att urgröpa eller borra i samtidigt som det tål mekaniska och mikrobiella påkänningar. I kanalmuseet i dalsländska Håverud finns en komplett borrutrustning för träledningar restaurerad.

Ett lämpligt träslag för att göra träledningar av är gran, som är hårt på ytan men har en mjuk kärna. Falkman anger dock i sin beskrivning av Malmös ledningsnät att furuträ användes, och att stockarna inköptes från Göinge. Träledningar lades i de svenska och finska städerna in på 1900-talet och i bl a Stockholm var träledningar i drift i vattenledningsnätet fram till 1990. Trä är ett utmärkt konstruktionsmaterial och stålbandslaggade träledningar används fortfarande för intag av stora råvattenflöden vid låga flödeshastigheter, tex till vattenverk eller massafabriker. Det är ett billigt, tämligen underhållsfritt material som ger upphov till små tryckförluster i led­ningen. En träledning kan antas hålla i 50-100 år.

I sin spännande uppsats om Malmös gamla vattenledning be­skriver Helge Andersson vad som är känt i Malmös arkivalier om överföringsledningen från Pildammen till Stortorget. Någon gång under tiden 1581 till 1588 anlades den 2000 m långa, dubbla ledningen. De bevarade källorna meddelar att 1582 har rännor och en behållare (kummen) på torget bekostats. Samma år har en vattenmästare Hermand Hertz fått ersättning. Men denne försvinner ur rullorna snabbt. 1587 fick en grävare betalt i mars för att dämma källan uti (Rådmans)vången.

Korrbäcken hade dämts upp med en halvcirkelformad fördämning till en damm som förstärktes med planterade pilar varav den med tiden fick namnet Pildammen. 1587 hette vattenmästaren Jörgen van Soest Rendemester. Han borrade enligt kämnärsräkenskaperna rännor tillsammans med en Hans Tysk.

Minst 193 rännor fick borgmästare Jacob Möller betalt för 1587. 193 rännor x 6 m/ränna gav en längd på ca 1150 m, eller halva längden mellan källan och Stortorget. Jörgen van Soest Rendemester anställdes den 11 september 1587 mot fast årlig lön, hus med hagetomt och skattefrihet för att sköta fördämningen vid källan, träledningarna in till torget och vattenbehållaren på torget. Stadens första VA-chef hade anställts.

Rännmästaren skulle ta hand om ledningen från Pildammen in till kummen på Stortorget, och vidare underhålla alla ledningar från kummen ut till gårdarna. Men kostnaden för pump, servisledning och brunnskars anskaffande och underhåll fick respektive gårdsägare bestrida. För att bekosta ledningsnätet och rännmästarens lön utgick under många hundra år en särskild vattenskatt med enkel taxa för gårdsägare och dubbel för den gårdsägare som hade egen servis.

Hur fick rådet i Malmö inspiration till att låta dämma en bäck, leda vatten 2000 m i en borrad underjordisk träledning från bäcken till en pampig vattenbehållare av trä på torget, varifrån det förmodligen dessutom gick fördelningsledningar, sk servisledningar, för att leda vatten direkt in i vissa hus i staden?

På andra sidan sundet hade Köpenhamns vattenförsörjning blivit säkrare från 1530, när en träledning lades från Sö till nuvarande Rådhuspladsen. Under 1550 och 1560-talen lades ytterligare Sö­ledningar efterhand som behovet av vatten ökade i den ständigt växande huvudstaden. Att Malmös råd skulle ha blivit inspirerade av hur man gjorde i Köpenhamn torde inte vara otroligt.

Projektledaren verkar dock ha hämtats längre söderifrån. Jörgen Rendemester betecknas van Soest. Soest är en liten holländsk stad mellan Hilversum och Amsterdam. Just i Holland, i trakten av Soest, hade under tiden 1100-1500 ca 100 000 ha mark dikats ut och dränerats med grävda diken och träledningar. De dränerade, dämda och avvattnade arealerna torrlades succesivt med hjälp av vattenbyggare som lärde sig allt mer om avvattning med tiden.

För att kunna hantera allt vatten måste mekaniska pumpverk, vattenkanaler och avvattningsdiken byggas. De områden som naturligt stod under inflytande av saltvatten måste tillföras sötvatten för att kunna odlas upp. Holländarna blev erkänt duktiga vattenbyggare så när en vattenledning från Hampstead Heath till Londons cent­rum lades 1582 organiserades arbetet av den holländske vattenbyggaren Peter Maurice. För att öka vattentrycket konstruerade han bland annat två hydrauliskt drivna pumphjul med en diameter om sex meter och med en sammanlagd uppfordringskapacitet på över 11 000 m3/d (ca 220 ggr Malmös uppskattade förbrukning 1587).

Det tog lång tid att få träledningen driftduglig. Projektet verkade ha satts igång 1581, men först på hösten 1587 var det slut­fört. Kanske hade en lokal entreprenör fått prova lyckan först 1581-1582, men utan tillfredsställande resultat. Då ligger det nära till hands att tänka sig att någon av köpmännen i rådet hört sig för med någon holländsk kollega om han kände till en konstförfaren vattenbyggare som kunde komma till Malmös hjälp med att få vattenledningen från källan i Rådmansvången till Stortorget i drift.

Kontakter mellan Malmö och Holland finns belagda sedan 1335, när köpmän från den nederländska staden Kampen under höstmarknaden i Malmö farit fram så ovarsamt att kung Magnus såg sig föranlåten att skriva ett klagobrev till Kampen. Brevet är förlorat, men Kampens svarsbrev finns bevarat i stadsarkivet i Malmö.

Staden Amsterdam ingick tidigt i Hansan och utvecklade en blomstrande handel med Östersjöstäderna under 1400-talet. Ordet Rendmeister är känt i holländskan sen femton­hundra­tal­et och i tyskan sen tidig medeltid. Jörgen Rendmester tituleras så redan innan han anställts som anläggningsskötare av Malmö. Möjligen har han anlänt till staden såsom på förhand känd och erfaren vattenbyggare med rännmästaretiteln som kvitto på sitt kunnande. Ränna användes på 1500-talet för att beteckna såväl öppna rännor som slutna rör. Ordet vattenledning förekommer i svenskan och danskan först på 1730-talet, inlånat från tyskan, anger Svenska akademins ordbok.

Träledningen från Pildammen var i funktion från 1587 till 1866, då i stället gjutjärnsrör lades. Pildammen var dock vattentäkt för staden fram till 1900. Under senare delen av 1800-talet växte stadens befolkning mycket snabbt, samtidigt som varje invånares dygnsförbrukning ökade. När vattenklosetter sattes in i lägenheterna ökade förbrukningen kraftigt.

För att möta efterfrågan anlades Bulltofta vattenverk där vatten från Sege å pumpades upp till stora sandfyllda långsam­filter där en fysikalisk och mikrobiell rening skedde. Detta vattentillskott blev dock otillräckligtefter ett tiotal år. Vatten från brunnar blev nu lösningen på stadens försöjning. Ett antal brunnar borrades i närheten av Bulltofta och 1902 lades två järnledningar från Grevie utanför Staffanstorp 15 km in till Bulltofta. Vattenverket i Bulltofta kompletterades med maskinell utrustning för avluftning och snabbsandfiltrering. I Grevie kan så mycket som 9 miljarder liter vatten årligen tas ut till stadens invånare.

Dessa oerhörda volymer till trots behövdes redan på 1940-talet mera vatten till staden, vilket löstes med att ett vatten­verk anlades vid Vombsjön, där sjövatten pumpas upp och infiltrerar i sandbankar söder om sjön. Principen för rening är mycket lik det som praktiserades när Segeåvatten renades vid Bulltofta. Så mycket som 23 miljarder liter vatten produceras av Vombverket årligen till Malmö. 1/5 av Malmös vatten kom­mer således från grundvatten, medan 4/5 kommer från ytvatten.

Men fascinerande nog är det samma vatten som snurrar runt i ett evigt kretslopp. Skillnaden mellan 1500-tal och 2000-tal är möjligen att halterna av främmande ämnen i vattnet är ganska mycket lägre år 2000 än år 1588, så att det numera med rätta går att tala om dricksvattenledningar i Malmö. Vattenkvaliteten i kummen däremot var förmodligen ganska låg.


Källor:
Helge Andersson: Morianen på Stortorget – några anteckningar kring stadens gamla vattenledningar, Elbogen 1997, s 53-66
Ragnar Blomqvist: Kulturen 1935, s 192-207
Ludvig B. Falkman: Om Malmö gamla vattenledningar i Minnen från Malmö, Malmö 1986
Donald Hill: A history of engineering in classical and medevial times, Croom Helm Ltd, Beckenham, England, 1984, s 17-46; 127-154
Erik Isgård: I vattumannens tecken, Ohlsson & Winnfors, Örebro, s 9-22
Arne Kaijser: Att tämja naturen. De nederländska vattensystemens utveckling under tusen år, i Blomkvist och Kaijser (red) Den konstruerade världen. Tekniska system i historiskt perspektiv Brutus Östlings Bokförlag Symposium 1998, s 299-322
C. G. Lekholm: Arkeologiska och byggnadshistoriska fältarbeten 1962, MFÅ 1963.
Eber Ohlsson: Vattenverk och vattentorn å fortifikatorisk mark, Malmö 1979
Malmö stads historia del 1-3 (1300-1800)
Anders Reisnert: Malmö medeltida befästningar, Elbogen 1997 s 25 52
Skånska kloster, Skånes hembygdsförenings årsbok 1987/88.
Svensk uppslagsbok, uppslagsord akvedukter, vattenförsörjning, vattenledning
Muntliga källor: Jan Lindberg, VBB VIAK, Malmö; Eber Ohlsson, VA-verket Malmö, Malmö; Börje Odeholm, VA-verket Malmö, Malmö och Sven Erkers, AB Boxholms Trärör, Boxholm: tack för värdefull hjälp och stimulerande uppslag