Publicerad i personalbladet Vattenstänk nr 93 (1996-08-01).

av Eber Ohlsson


Arbetet med förnyelsen av Gustav Adolfs torg har inneburit en del grävande. Ett sådant rotande i jorden åstadkoms när en ny dricksvattenservis och en ny dagvattenservis skulle läggas till en pumpstation för torgets fontäner.

Vid dessa arbeten i början av juni blev, enligt Rolf Larsson på Gatukontoret, de gamla trävattenledningarna från Pildammen till Stortorget frilagda.

Ledningarna dokumenterades av museet och ses på deras ritning nedan. Friläggningen är i linje med Stadt Hamburgsgatans sydsida.

Nu behövde man enligt uppgift inte kapa trävattenledningarna, men den principiella frågan kvarstår: Vem äger dessa gamla trävattenledningar. Är det VA-verket, museet eller är det allmängods?

Hur tillverkades våra äldsta vattenledningsrör? Mats Anglert, Malmö museum har i Malmöya nr 2 (1982) beskrivit processen: ”Hur gick då ’rännemästaren’ tillväga när han borrade rören? Genom att trärörsarbeten utfördes långt fram i tiden samt att trärörsarbetare fortfarande lever har vi möjlighet att studera detta hantverk.

Virket till trärören utgjordes endast av tall. Avverkningen skedde under vintermånaderna medan träden fortfarande hade den skyddande vinterårsringen.

Man valde endast ut tallar som var väl lämpade för genomborrning. De skulle vara raka och ha en snabbvuxen kärna. Borrningsarbetet utfördes under senvintern innan kådan värmdes upp och försvårade borrningen.

De viktigaste verktygen var själva vattenledningsborret med borrstång, som inte fick ha en längd överstigande 4,5 m.

Använde man sig av längre borrstänger försvårades arbetet avsevärt. Detta medförde att trärören fick en längd av högst 9 m då man borrade från båda ändarna.”