Originalpublicering 2007-07-06

Eber Ohlsson


När Malmö stadsfullmäktige år 1866 skulle bestämma reglemente och taxa för stadens nya vattenverk, blev det givetvis diskussion om hur abonnenterna skulle debiteras. Det hade förts fram synpunkter på att förbrukning utöver hushållsbehov alltid skulle mätas.

Drätselkammaren förklarar att det skulle bli väl hårt för mindre förbrukare, eftersom en vattenmätare kostar 120 Riksdaler, och att vattenverket i så fall inte kunde hyra ut en mätare till lägre pris än 12 Riksdaler årligen.

För att förstå hur dyr en vattenmätare var vi denna tid, kan detta pris på 120 Riksdaler jämföras med att årsinkomsten för andre maskinisten på vattenverket var 500 Rdr.

Vattenmätarens pris motsvarar alltså nästan ett kvartals arbete för en maskinist. Här har då bortsetts från förmåner och skatter, vilka alltid försvårar jämförelser med så olika tidsperioder.

När en stor del abonnentkollektivet inte blir debiterade för sin vattenförbrukning, utan enbart med fasta avgifter, kommer vattenförbrukningen ovillkorligen att stiga. Detta skapade tidigt också problem för vattenverket, som under årens lopp fick söka finna fler och bättre vattentäkter.

Ett alternativ var att försöka begränsa vattenförbrukningen, vilket resulterade i ett försök från år 1902 att kräva självstängande kranar. Det blev 14 000 nya kranar, där vattenverket stod för kostnaden på i allt 28 000 kr.

Alternativet med 2 100 vattenmätare bedömde förslagsställaren överingenjör H Holmberg skulle ha kostat 210 000 kr. Försöket med självstängande kranar fick dock inte önskat resultat.

Redan i en skrivelse år 1901 betonar Johan Gustav Richert, att även om Köpenhamn hade goda erfarenheter av självstängande kranar, så var den samlade bedömningen i Sverige att dessa kranar inte medförde någon märkbar effekt, vilket han antar beror på att många kranar blivit avsiktligt ”reglade”, eller med mekaniska inrättningar fasthållna i öppet tillstånd.

Han framhåller att man borde ta steget fullt ut och införa det system, som erfarenheten visat vara den enda riktigt effektiva medlet för att hämma vattenslöseriet – obligatoriskt införande av mätare för all förbrukning.

Han skriver vidare att för trettio år tidigare, då vattenledningar först anlades i Sverige, skulle en sådan åtgärd dock då ha blivit betraktad, som både hygieniskt och ekonomiskt olämpligt.

Vattenmätarkostnaden hade 1902 sjunkit 100 kr/mätare, vilket gjorde att andre maskinisten nu endast behövde arbeta 1/10-dels år för denna inköpskostnad.

De styrande i staden insåg att vattenförbrukningen skulle accelerera, när det allmänna avloppsnätet var utbyggt 1907, och abonnenterna då skulle ställa krav på att få installera vattenklossetter.

För att försöka dämpa denna ökningstakt, infördes det därför krav på ha vattenmätare om abonnenten ville installera vattenklossett.

Denna bekvämlighet var dock så populär, trots kostnaden, att andelen av hushållsförbrukningen som mättes genom vattenmätare, ökade från endast 5 % år 1905 till 25 % 1915.

Med tiden kom alla abonnenter att få vattenmätare, och mätarpriset sjunka så radikalt, att under de första åren på 2000-talet behövde en medarbetare motsvarande gårdagens andre maskinist, inte arbeta längre än en timme för att kunna betala en vattenmätare.


Efterskrift 2014-02-22

Artikeln “Vattenmätarnas införande” skrevs 2006-12-24 för boken “Malmö – den törstande staden”, där merparten av texten finns återgiven.

Även den förklarande texten nedan skrevs då, men avsågs inte vara med i boken.

Skillnaden mellan 1866 och nu, är inte enbart att lönerna förbättrats under dessa år, utan kan också förklaras med att vattenmätarna blivit billigare.

Om vattenmätarnas detaljer idag skulle ha precisionstillverkas i mässing, skulle priset ha varit ett annat. Med globaliseringen kan de tillverkas i land med lägre lönekostnader och i billigare material. Material som ändå ger tillfredsställande precision vid vattenmätningen.