Publicerad i personalbladet Vattenstänk nr 85 (1996-05-07).

av Sven Widing


Förra veckan hölls svenska mästerskap i Jönköping, där VA-verket representerades av: Ernst Rodhe, Bennie Ekenstierna, Benny Nilsson och Per Setthammar.

Laget döptes till ”Luddes pågar” [chef för VA-verket Malmö vid dena tid var Bengt L ”Ludde” Persson] och hade en aktiv coach i Leif Marcusson, dvs en planläggare, påpassare och pådrivare.

Att pågarna var väl förberedda, det visste alla som har följt notiserna i detta blad. Mästerskapen gällde en trekamp i driftjobb under skarp tidmätning och mycket kompetent kvalitetsbedömning. Traditionsenligt bestod de tre grenarna i:

• säkerhet, att med korrekta metoder hämta upp en tung docka ur en kulvert och visa upplivning
•,pumpvård, att skilja en pump, byta hjul och packning samt montera samman och koppla in pumpen
• röranslutning, att skära in ett grenrör i en plastledning och med riktig passning ansluta en brunn

I alla grenarna fanns det minutiöst bestämda krav på prestationer och pedantiska domare med precis uppfattning om utföranden och resultat.

Som vanligt kändes alla mätningar och granskningar som extra retning för tävlingsnerverna. Det är svårt att göra rätt när man har brått, men ännu svårare när observatörer kryper inpå för att stirra och anteckna.

Tävlingarna väckte livlig uppmärksamhet i mässlokalerna, så stressen förstärktes av publikens engagemang. Lag från hela Sverige fick vara med och här deltog förra årets mästare (de glada från Hudiksvall) som nordligaste kommun.

Malmö ledde klart efter två grenar….

Det visade sig snart att övning, trimmade metoder och smidigt samarbete gav bäst resultat. Luddes pågar demonstrerade detta både i säkerhet och i röranslutning, så efter två grenar låg laget på en odiskutabel första plats.

Även om Uppsala med kvalitetstillägg nådde bästa tid i rörgrenen, hade laget från Malmö en allroundskicklighet som gav jämnaste totalsiffror. Med repetition av sina arbetsroller och med kall koncentration förberedde sig pågarna för att fortsätta den föredömliga sviten.

…guldmedaljen hängde på en tråd.

I framträdandet vid pumpriggen skötte var och en av de fyra sina moment mönstergillt och med god samordning. Det snurrades ventiler, det lossades bultar, det byttes olja, det skiftades hjul och tätningsringar, osv. i flytande tempo och med noggrann akt på alla detaljregler som gäller för dessa ingrepp.

Sekunderna tickade, men fram till slutmomentet var tiden lovande låg – det såg ut att bli tredje bästa tid och då hade säkert guldmedaljerna hamnat i Malmö.

Ödet ville annorlunda. I sista ögonblicket, när larmvippan skulle kopplas in i apparatskåpet, blev det fnurra på tråden – på kabeltråden – som kärvade och inte kunde fästas så snabbt som på träning.

Det sista ögonblicket drogs ut till flera sekunder och snart stod det klart, att oturen hade drabbat pågarna. När sedan ett par andra lag lyckades göra om deras bedrift i rör- och säkerhetsgrenarna, fick de erkänna sig slagna.

En hedrande bronsmedalj.

Det var mycket berömvärt av malmölaget att bli så samtrimmade på endast några veckor.

Arbetsmomenten är kanske välkända i normal drift, men under extrem stress samtidigt som samarbetet måste vara smidigt blir tävlingsuppgiften mycket krävande.

De fyra pågarna från Malmö och deras aktive coach har gjort en hedrande insats och givit ny glans åt VA-verkets rykte. Deras bronsmedalj får applåder av alla oss, som hoppas på minst lika bra resultat i kommande tävlingar.