Medlemsblad för Svenska Spårvägssällskapets Malmöavdelning.


Berlinresa blev pannkaka
De främsta skola vara de sista
Linje 4 på spåren
U-bahn nedlagd i Berlin


Berlinresa blev pannkaka

Publicerad i Koltåget nr 3 1987, medlemsblad för Svenska Spårvägssällskapets Malmöavdelning (Reseberättelse från medlemsresan till Berlin i april 1987).

av Eber Ohlsson


Dekal på spårvagn.

Malmöavdelningens traditionella individuella vårresa söderut, hade i år som mål den 750-årsjubilerande staden Berlin. Andra resor i föreningens regi har visserligen angjort Berlin, men målet har då alltid varit någon annan sevärd spårvägsstad i det av enhetspartiet styrda Tyskland.

Årets besök i den jubilerande staden gav oss dock inte tillfälle att besöka hela den forna rikshuvudstaden, utan besöket kom att inskränka sig till den del av staden, där uttrycket “Hauptstadt der DDR” likt en siamesisk tvilling alltid är samankopplat med egennamnet Berlin.

Väl framme i den brandenburgska metropolens nya valutahotell Metropol, exercerade gruppen vant och snabbt hela den påbjudna inskrivningsproceduren, i sin trängtan att få påbörja första dagens urbanmorfologiska exkursion.

Första målet för spårvägsbegivenheterna var linje 22:s färd mot Rosenthal. Detta nåddes efter en resa med linje 46 och ett byte i Pankow, stadsdelen som blivit ett regimepitet.

Rosentahl.

Linje 22 var, med enkelspår i gammal genuin Berlinsk förortsmiljö, givetvis diggabel. Blekgula Gothavagnar i klassiskt trevagnssätt och ett spår, som aldrig upptagits i spårunderhållens femårsplan, gjorde inte färden mindre intressant.

Då linjens ändhållplats ligger mycket nära den sektorskiljande Muren, spekulerade sällskapet i om linjen en gång fortsatt bortom nuvarande betongfundament. Någon spårvägsarkeologisk forskning i ämnet gjordes ej, då en sådan bedömdes vara mindre hälsosam.

Pankow.

Returresan till Pankow skedde återigen i det vaggningsbenägna spåret. Med tanke på gatans läge och underhåll, kan dess namnsättning, Friedrich-Engels-Straße, eventuellt ge en anvisning om vilken av Manifestförfattarna som anses vara mest betydande.

Efter att ha färdats på linje 49 i ett Gothavagnssätt, där den traditionella tyska spårvagnsfärgen, créme, blivit ersatt med en Tatravagnsinfluerad färg, vandrade tramologskaran förbi gammalt ångloksmateriell, där vattnet inte hade varit uppe i några högre temperaturer på länge, tills gruppen nådde fram till ändhållplatsen för linje 71.

Åter i centrum propagerade sällskapets trafikchef starkt för en av honom känd pannkaksservering intill S-Bahnhof Alexanderplatz. Det lät lagom ”exotiskt”.

Station Alexanderplatz.

Stående inmundigades därför i den hamburgerbarliknande serveringen (om uttrycket godkännes för en servering i Berlin) pannkakor med olika tillbehör. Vi förstod på våra två granngästers grymtanden att de hade rätt till halva bordet, eftersom de tillhörde barens nomenklatura, och vår grupp om sex personer hade bara att acceptera resterande bordshalva.

Efter den lekamliga spisningen skulle den andliga dito tillfredställas. Glädjande nog fanns i samma kvarter en bokhandel. Vi var dock inte de enda presumtiva kunderna.

Vi fick alltså ställa oss i kö. Kön berodde dock inte på att bokhandeln var till bristningsgränsen fylld med kunder. Nej, kön berodde på att endast kunder med bokhandelns kundkorgar fick inträda i affären. Då antalet kundkorgar var ytterst begränsat, måste en besökare vänta ut en annan för att få tag i passersedeln.

Då Marx och Lenin inte har skrivit så mycket om spårväg och övrig litteratur var begränsad, föreslog sällskapets trafikchef att vi skulle besöka en annan bokhandel i kvarteret intill.

Bokhandeln i kvarteret intill visade sig ligga mer än en kilometer bort, oräknat en planfri korsning av en Trabant­pulsåder. Inte heller här var urvalet av spårvägslitteratur överväldigande, trots att sovjetmakt är bl a elektrifiering enligt Lenin.

Efter den tysta, tyska bokhandelsvärlden, fjärran från Gotha-vagnars ljudproduktion, där den maskinella dörrörelsen i vagnen skapar ett ljud som när ett lejon högljutt snarkar, fanns ett samfällt intresse för en ljudkompromiss. Som t ex att färdas i Tatravagnar på nya spår.

Marzahn.

Mot Marzahn blev då mottot. Ett namn som för en svensk förknippas med Ekströms vaniljsås. Marzahn nåddes efter en färd med linje 28 och 10. Linje 10:s spår gjorde halt först vid gränsen Berlin/DDR.

Här blev det individuella resandet mer individuellt. Huvudstyrkan blev dock kvar i Marzahn. Urbanmorfologins nestor, aqualogen och ett stort frågetecken var utgångspunkten för utforskningen av Alt-Marzahn.

Sällskapets store Berlinexpert hade i en Berlinstudie beskrivit Berlinska Angerdörfer, varav Marzahn var en. Fanns denna byform kvar i det av nybyggnation präglade Marzahn?

Alt-Marzahn. Leunamack.

Frågetecknet kunde rätas ut. Visst fanns Angern där. Med kyrka och andra bygemenskapssärmärken. Och visst var glädjen stor när en Leunamack återfanns vid byns smedja. Men någon bensin från Merseburg kunde inte fås, och inte något annat heller.

Alt-Marzahn
Fönstergaller (DDR+UdSSR-flaggor).

Byn höll nämligen på att restaureras på typiskt planekonomiskt storskaligt sätt, och var tömd på befolkning. Efter detta rural/­urbanmorfologiska flanerande, besöktes det närliggande nya köpcentrets restaurang med det tilltalande namnet ”Am Anger”.

Efter att vid en svunnen tids Anger ha bestigit den i Allee der Kosmonauten gående spårvägslinjen nr 18, gick färden mot centrum, för att efter byte till busslinje nr 9 nå Under den Linden vid Brandenburger Tor.

Brandenburger Tor.

Kvällen avslutades traditionellt med en för gruppen gemensam måltid. Denna kväll blev det konnässöriska valet av etablissemang, Café Opera. Här behövdes inget VIP-kort. SSS-medlemskortet var tillfyllest. Så var en spårvägsåkande dag tillända för oss och berlinarna. Åker spårvagn – så göra de alla (Cosi fan tutte).


De främsta skola vara de sista

Publicerad i Koltåget nr 3 1987, medlemsblad för Svenska Spårvägssällskapets Malmö­avdelning.

av Eber Ohlsson


Malmöavdelningens ordinarie DR-vagn blev på hemresan från Berlin, hopkopplad med en DDR-statsvagn.

Försök till mellanstatligt utbyte omintetgjordes, då dörren till vagnen visade sig vara låst. Även fotografisk avbildning av vagnen förhindrades av de på perrongen utkommenderade specialpoliserna.

Statsvagnen gick främst vid avresan från Berlin, men blev sista vagn när tåget programenligt hade vänt på Bahnhof Stralsund. Detta blev till en komplikation för mottagningskommittén i Bergen/Rügen, då tåget anlände dit.

Tågsättet var mycket långt, en vagn mer än normalt, varför sista vagnen hamnade utanför perrongen.

Sällskapet i statsvagnen, som visade sig vara buttra ryska dignitärer under värdskap av en irriterad DDR-minister, fick vackert klättra ner från vagnen.

Alltmedan den ytterst servila lokala mottagningskommittén, till en början felaktigt stående vid främsta vagnen, skyndade dem till mötes. Det blev så småningom medvetna om att de främsta skola vara de sista (åtminstone i Bergen).

Stationen i Bergen/Rügen två år före den remarkabla resan.

Linje 4 på spåren

Publicerad i Koltåget nr 3 1990, medlemsblad för Svenska Spårvägssällskapets Malmöavdelning (Reseberättelse från medlemsresa till Rostock i maj 1990).

av Eber Ohlsson


Med start vid den profana Steintor tog sig delar av sällskapet på söndagen sig före med att med apostlahästarna besöka ett antal kyrkor i Rostock. Sällskapet sökte efter relikterna av den saligen hädangångna Linje 4.

Steintor.

Från Steintor följde processionen den breda vägen och de breda spårvägsspåren (1440 mm) förbi Neuer Markt, denna söndag fortfarande namnsatt Ernst-Thälmann-Platz, stadens Rathaus och vek av där spåren går i kurva förbi Marienkirche. Spår med en ovanligt god elevation för att vara i centrala staden.

Sällskapet lämnade höjden med det år 1232 grundade Mittelstadt och gick mot det år 1218 grundade Altstadt. En gammal vattengrav, numera torrlagd och benämnd Grubenstraße passerades.

I denna lågformation gick spår som förband hamnen med Rostocks bangård. Längre fram passerades Franciskanerklostret S:t Katharinen. Klostret som de gångna årens regim svärtat ner. Inne i korsgången bland raserade murar återfanns ett kolupplag.

Alter Markt.

De första spårresterna av Linje 4 upptäcktes utanför Petrikirche. Sällskapet kunde konstatera att spåren gick över Alter Markt. De i sällskapet som hade geografisk själ noterade Treenigheten: Torg, Rådhus och Kyrka.

Nordost om Petrikirche fanns det ena av de två passager i den medeltida stadsmuren Linje 4 hade gjort. Från Petrikirches forna kyrkogård och med minnesmärket över Joachim Slüter i ryggen kunde delegationen nu digga spårvägstrafiken över Petridam.

En spårvägstrafik med slutmål i den nya stadsdelen Dierkow, och ej som då gamla Linje 4 gick över skiljet mellan Oberwarnow och Unterwarnow med mål i byn Gehlsdorf.

Nikolaistrasse med Nikolaikirche på till höger.

Efter Alter Markt hade Linje 4 gått i Altschmiedesstraße och vid Nikolaikirche kom spåren åter i dagen. Här hade Linje 4 vackert rundat kyrkan på dess västsida.

Nikolaistrasse. Lennart Améen korsar spåret.

På det horisontella kommunikationsplanet visade sig kyrkan vara minst lika diggabel på dess östsida. Lohgerberstraße gick här under koret. Osökt infinner sig här en blasfemisk tanke om drive-in-sakramenten.

Nikolaikirche med gata under koret.

Kyrkloftet på Nikolaikirche var inrett till förvaltningskontor, vilket kan tyda på att den offentliga sektorn är helig numera. Den intramurala vandringen följande Linje 4 avslutades vid den gata som tidigare hade hetat Neue Wallstraße. Här hade en gång Linje 3 anslutit efter att ha rullat i Mühlendamm över Warnows sankmarker.

Efter denna rälsarkeologi kom sällskapet på sin exkursion till nyanlagt spår. Efter studium av spår ledande till Dierkow och ”felvänd” slinga återvände gruppen till Steintor.

Från viadukten över Grubenstraße-spåren studerades dessa och spårterrängen söder därom. Markområdet var större än att bara hysa förbindelsespår. Vid närmare studium befanns här ha legat Rostocks första station, Friedrich-Franz-Bahnhof från 1850.

Åter till Steintor och Karl-Marx-Platz. Här hade ett privat initiativ, symptomatiskt för tidsandan, sett till att texten på torgnamnsskylten hade blivit övermålad.

Karl-Marx-Platz. Skylt med övermålad text.

Efter dessa skosulenötande stadmorfologiska studier riktades gruppens intresse mot rullande materiell. Sagt och gjort. Spårvagnsfärd mot remisen i närheten av Marienehe.

En solig söndag som denna fanns här allt från Fahrschulewagen 551 närmast staketet, till senaste Tatra. Allt uppställt utanför och inne i vagnhallen. En vagnhall klart och tydligt skyltad NAHVERKEHRSBETRIEB ROSTOCK.

På eftermiddagen återträddes färden hemåt Skåne från Hauptbahnhof Rostock, med den fula och nästan hukande stationsbyggnaden som en gång blev ombyggd från Lloyd-Bahnhof till ”Central­bahnhof”.

Gränspassagen blev nu intet mot den procedur sällskapet tillhandahölls under alla de tidigare årens DDR-resor. Här fanns inga oljiga schäfrar, inga män bärande små stegar, inget öppnande av luckor i vagnstaket, inget gluttande under sätena, inga frågor om man förde ut sådan valuta som ändå var värdelös efter gränspassagen. Tullen var nu bara något snabbt förbiilande grått i vagnskorridoren.


U-bahn nedlagd i Berlin

Publicerad i Koltåget nr 4 1991, medlemsblad för Svenska Spårvägssällskapets Malmöavdelning.

av Eber Ohlsson


Mycket händer i Berlin nuförtiden. Speciellt i den del som tidigare alltid betecknades ”Hauptstadt der DDR”.

Här fanns det en institution som var en fast punkt i tillvaron. Inte minst då man behövde värme och vila. En institution som var både traditionsrik och stadsbärande. U-bahn. Den är nu nedlagd.

Dimitroffstraße-Schönhauser Allé.

Vid besök i Berlin i mitten av augusti befanns restaurang U-bahn vara nedlagd. Med sitt strategiska läge på Schönhauser Allee vid korsningen Dimitroffstraße, Eberswalder Straße, Kastanienallee och Pappelallee låg den vid en av Berlins mest diggabla platser, med spårbunden kollektivtrafik i sex riktningar. Här fanns U-bahn på högbana, flankerad av Gothavagnar på spårvägslinje 22. Här fanns korsande spårvägslinjer med Tatravagnar.

Dimitroffstraße-Schönhauser Allé.

Nu finns inte restaurangen längre. Nu kan man inte intaga soppa i Berlingula U-bahnvagnar av äldre modell. Nu kan man inte längre stiga av på oannonserade stationer för att uträtta ärenden efter inmundigandet av Margonwasser. Intet är heligt i dessa dagar. Kanske inte ens vattnet. En dag finns det troligen inte Margonwasser.

Men alla dessa förändringar är det inte oväntat att U-bahn­stationen utanför restaurang U-bahn den 3:e oktober 1991 bytte namn från Dimitroffstraße till Eberswalder Straße. Håller man på så här, kanske stationen en gång återfår sitt ursprungliga namn – Danziger Straße.