Originalpublicering 2007-07-06

Eber Ohlsson


I en skrivelse från 1906, då det planerade avloppsnätet nästan är utbyggt och Rosendals avloppspumpstation bara är ett år från att stå klar, belyser dåvarande ingenjören vid vattenverket, Carl H. Meurling olika aspekter på att tillåta vattenklosetter i staden.

Han framhåller de hygieniska skäl som talar för vattenklosetter, men tar även upp tre invändningar som anförts mot att införa denna modernitet. De tre senare är:

• Kanalernas ohygieniska tillstånd
• Den ekonomiska förlusten av att spola bort värdefulla gödningsämnen
• Stadens knappa vattentillgång

Den första invändningen bortfaller, skriver Meurling, när staden får sitt nya kloaksystem. Då kommer avloppsvattnet inte längre att släppas ut i de öppna kanalerna, utan kommer att genom ledningar och pumpverk att bortföras till ofarliga platser. Den andra invändningen kan tonas ner eftersom det bortfall av avträden som uppstår då dessa ersätts med vattenklosetter, kommer genom stadens expansion att kompenseras av nytillkommande avträden. Detta gör att stadens nybyggda latrinstation inte kommer att blir en onödig investering.

Dessutom gör staden inte gör någon nämnvärd vinst på den pudrettillverkning, där latrinen nyttjas som råvara. Vidare blir den förlust som tillfogas jorden, då värdefulla gödningsämnen inte tillföres begränsad, eftersom konstgödningstillverkningen nu blivit omfattande.

Den tredje invändningen, om stadens knappa vattentillgång, är visserligen den viktigaste, men Meurling gör bedömningen att den går att lösa.

Han visar med beräkningar hur vattentillgången kan öka och hur man med vattenmätare och vattentaxa kan begränsa vattenförbrukningen.