Tommy Book: Vagn 60.

Tommy Books bidrag till festskriften Kilometervisa enkelspåriga minnestavlor, till Lennart Améen på hans födelsedag 4 juli 1986.


Ett aktuellt tal den 4 juli 1986 är ”60”. Hur kan man få in detta i sitt spårvägsförflutna. Linjenummer 60 är ju förbehållet ett fåtal mycket stora städer, så jag väljer att nämna två stycken vagn 60 som haft en viss betydelse i mitt spårbundna liv.

Mitt livs första vagn 60 kommer från Malmö. Vi hade på 1940-talet koloni på Ulricedal och åkte under sommaren till Hohög (under linjens sista år målades skyltarna om till ”Östra Kyrkogården”). På linjen gick då bara vagnarna 59 och 60.

Jag har så starka minnen av linjen att jag fortfarande minns namnen på förarna. De var alla tre i pensionsåldern (MSS tyckte väl att med en så definitiv ändstation på linjen det var lämpligt att använda förare som passerat livets middagshöjd) och hette Sandell, Hultstrand och Sönnerberg. De båda förstnämnda var snälla och gemytliga medan Sönnerberg, brandchefens far, var lite barskare. Jag kom i mycket nära kontakt med dessa farbröder, då min morfar hade taxi nr 60 och alla kände alla på den tiden.

Då biltrafiken var blygsam och linjen till största delen disponerade en egen gräsmatta fick jag många gånger lov att sköta kontrollveven (eller som jag då kände det, helt och hållet köra spårvagnen). Det var utan tvekan ganska tungt jobbigt för en 7-8 åring, men jag tror ändå att det är mitt starkaste spårvägsminne (möjligen i konkurrens med anblicken av A halvsextio i Stockholm när man stod och väntade vid Enskedefältets hållplats vid Örbybanan).

Ofta gick jag ner till Värnhem och tiggde tomma biljettblock, som man sedan använde när man lekte spårvagnskonduktör.

När linje 6 lades ner vid tidtabellsskiftet våren 1949 blev Malmö för mig en spårvägsmässigt betydligt fattigare stad.

För att kunna njuta av det gångna spårvägsåret under varje jullov protokollför jag noggrant varje spårvägsresa jag gör. Om vi ser på senaste 10-årsperioden, kan vi då hitta vagn 60 i något sammanhang. Ja, i min senaste favoritstad Belgrad. Vagn 60 var den första spårvagn jag åkte med i staden 1976 och är av någon outgrundlig anledning den vagn jag överhuvudtaget åkt mest med under 15-tal besök jag gjort i den serbiska huvudstaden.

Är det något särskilt med vagn 60? Knappast. Men det är väl ändå så att vi tramofiler (det som Lennart lite diskret kallar för tramologer) har vissa modeller och vissa vagnar som ligger våra hjärtan närmast. Mitt spårvägshjärta har under senare år klappat mest för vagn 60 i Belgrad.

Det högsta numret i den andra italienska leveransen, den första (från 1940-talet) omfattade nummer 43-50 och den andra (från 1960) nummer 51-60. De är byggda av Bredafabriken i Milano, har lädersäten och överhuvudtaget en ganska nobel inredning jämfört med senare årens Tatravagnar. Bredavagnarna har också behandlats på ett varsammare sätt än sina tjeckiska systrar.

Exteriörmässigt har de sista 10 åren inneburit stora förändringar. Tidigare var vagnarna sumpgröna (ungefär som den klassiska färgen i de italienska spårvägsstäderna) och utrustade med trolleystång (m/København). Fr o m 1977 erhöll vagnarna Stenmanbygel och målades röda efter föredöme av de första Tatravagnarna från 1972.

För drygt ett år sedan gick vagnen (och f ö flera vagnar i serien) i ordinarie trafik på linje 4, men idag är vagnarna helt avställda.

Lennart, tycker du det börjar bli tjatigt det där med vagn 60? Om 10 år kanske det kan bli ett annat vagnsnummer.


Tommy Book   * 16 november 1939   † 24 december 2009


<<< Tomas Tägil: Tre stationer.