Jens Möller: Idel ädel adel?
Jens Möllers bidrag till festskriften Kilometervisa enkelspåriga minnestavlor, till Lennart Améen på hans födelsedag 4 juli 1986.
Järnvägen mellan Malmö och Ystad – invigd 1874 – har i alla tider kallats Grevebanan. Att linjen fått detta epitet är inte svårt att förstå, enär den passerar flera av Skånes största domäner. Att järnvägsbygget en gång i tiden till stor del finansierades av traktens godsägare är heller ingen hemlighet. På grund av traktens “rikedom” erhölls inget statsbidrag och städerna Malmö och Ystad visade ljumt intresse för banan. I synnerhet gällde detta Ystad, som ju redan hade järnvägsförbindelse med stambanan via Eslöv. Det blev således grevar och baroner, som fick svara för finansiering.
I december 1872 bildades Malmö-Ystads Järnvägs AB. Aktier hade då tecknats för en miljon riksdaler, vilket var knappt hälften av de beräknade kostnaderna. Återstoden skulle anskaffas genom lån mot obligationer. Nära 40 % av aktiekapitalet låg i händerna på fyra godsägare, greve Thott på Skabersjö, friherre von Blixen-Finecke på Näsbyholm, greve Beck-Friis på Börringekloster och friherre Stjernblad på Marsvinsholm. Anskaffandet av kapital hade inte varit problemfritt; många var turerna innan bolaget kunde bildas. Här skall redogöras för något av den diskussion, som fördes mellan de blivande aktieägarna hösten 1872, samt även för en del meningsskiljaktigheter, som uppstod omedelbart efter bolagets bildande.
Någon gång på sensommaren 1872 skickade greve Corfitz Beck-Friis, den blivande styrelseordföranden, ut en skrivelse med uppmaning att teckna aktier i banan. En del av de svar, som inkom, finns bevarade i Börringeklosters godsarkiv, och i dem kan vi utläsa godsägarnas hållning till projektet.
I ett brev daterat 2/9 1872 är Otto Thott på Skabersjö positiv till järnvägen, men något tveksam till de teckningsförslag, som Beck-Friis tydligen angivit:
“Bäste Corfitz!
Heder och tack för den utförliga beskrifningen öfver hur jernwägsfrågan nu står/ …/Det som förefaller mig litet oklart är, eder taxering efter hvilken wi borde teckna oss. Du får medgifva att Skabersjö till följe af sitt läge och sin olyckliga form, får mycket mindre fördelar af banan än Börringe/ … /Jag kan ej neka, att skulle en bana komma till stånd emellan Lund och Trelleborg med station vid Bökebergsslätt så hade jag betydligt större nytta af den, jag förde då min wed och torf till Malmö öfver Lund billigare än att först köra den till Svedala och sedan på jernwäg till Malmö.“
Friherre von Blixen-Finecke på Näsbyholm hörde också till de positiva. Under hösten 1872 befann han sig i Baden-Baden och skriver den 27/10:
“Jeg har god tro til rentabiliteten af foreslagendet, og da min eiendom Näsbyholm får god nytte af denne bane, … er jeg også af den grund villig og beredd til at støtte sagen ved aktietegning.“
Förutom rent personliga intressen menar Blixen-Finecke att även persontrafiken skulle bli betydande. Han hade just sammanträffat med en dansk överste, som:
“… var overtydet om, at – saa at sige – den hele persontrafik fra Børnholm til Kjøbenhavn vilde blive optagen af banen, at en daglig dampskibsforbindelse mellen Ystad og Rønne vilde komme istand og give gode renter, at en stor del varer også vilde komme til at søge banen.“
När aktieteckningen närmade sig började godsägarna bli försiktiga. Samtidigt som man önskade så stort inflytande som möjligt, ville man inte spendera pengar i onödan. Resultatet blev ett spel, där man väntade ut varandra. Detta åskådliggörs i ett brev 23/11 1872 från Blixen-Finecke:
“Kjaere ven!
Tak for meddelelser og brev, men naar du takker mig for mit ‘løfte’ at tegne aktier til jernbanen, da gjør du for meget, jeg har ikke givet noget løfte, og ikke villet give noget sådant, fordi der ingen anledning var for mig til at binde mig; derimod har jeg i mine breve til dig gjentagende udtalt den hensigt, at ville deltage i tegningen, og denne hensigt har jeg endnu. I denne anledning udfærder jeg idag til min søn Frederik fulmagt til på mine vegner at tegne indtil 1000 aktier å 100 rdl, men instruerer ham tillige, til begyndelse ikkun at tegne det halve belöb, og at vente til tegningen nästen er slutted, forad erfare om yderligere tegning er nödvendig, forat nåe den halve anlagskapital. Skulde der nemlig mangle i den hensseende, er jeg villig til i sagens intresse at tegne resten af det af mig angivne belöb./ … /Jeg vil i intet tilfälde tegne aktier til noget större belöb end du, Thott, Stjernblad og Posse tegne hver for sig.“
Inte alla var positiva. Från förmyndaren på Torup inkom den 27/11 ett brev till Beck-Friis med bl.a. följande innehåll:
“Min heders wän!
Att, då jag af erfarenhet vet hvad fördelar det medger att få jernwäg til sin egendom, … jag ej kan annat än önska eder framgång åt det jernwägsförslag du i brefvet söker intressera mig för, men att den ifrågavarande jernwägen skulle kunna blifva af intresse för Torup kan jag ej finna, då, enligt förslaget, den närmast Torup belägna station skulle blifva vid Skabersjö./ … /På grund deraf anser jag mig äfven icke kunna i egenskap af förmyndare för egaren till Torup, min son Gustaf, teckna aktier i jernwägen Malmö-Ystad.“
I slutet av brevet låter dock förmyndaren meddela att han personligen önskar köpa ett antal aktier. Det får dock mera ses som en god gest vänner emellan än ett genuint intresse.
Den störste aktieägaren var friherre Jules Stjernblad på Marsvinsholm. Han var en stor järnvägsförespråkare, och hade bl.a. grundat Skandinaviska Kreditaktiebolaget, som lånade ut pengar till många järnvägsprojekt. Han var också riksdagsman, och när riksdagen 1872 beslöt om statlig inlösningsrätt för flera privatbanor såg han och Arvid Posse på Charlottenlund till att M.Y.J. undantogs. Stjernblad hade stora intressen i Malmö-Ystad och hade i januari 1873 garanterat en ansenlig summa pengar för att säkerställa att banan byggdes normalspårig, vilket inte hade varit meningen från början. Löjtnant Erik Sandell hade gjort ett förslag, men detta föll inte friherren i smaken. Stjernblad beklagade sig för Beck-Friis den 12/4 1873:
“Bäste Corfitz!
Särdeles stora obehagligheter för mig har yppat sig vid bestämmandet af liniens sträckning här. Af Sandells utlåtande, …, framgår nemligen, att han anser det stationen ej bör förläggas i skogen wid mitt tegelbruk, utan mitt i Marsvinsholms wångar. Dessutom stryker linien twärs igenom och delar obeqvämt en af mina bästa wångar hvarpå den ypperligaste hvete wäxer./ … /Undersökningsplanet och alla förslagen derefter hafva nemligen alla upptagit stationsläge vid tegelbruket i skogen. Fördelen att direckt ifrån tegelugnen kunna kasta sten i jernwägswagnarne och dito skogseffekter är ju påtaglig och har äfven bidragit att jag sträckt mig långt i teckningswäg. En liten jemkning i stationsläge är inte något att säga om, men att förflytta den circa 2 500 fot torde jag ej wara skyldig att underkasta mig./ … /Allra fördelaktigast för bolaget hade varit om vi kunnat få en för Posse och mig gemensam station i Balkåkra. I så fall har jag erbjudit mig att af stå ifrån den stora fördelen af egen station, men Sandell säger att det är omöjligt, och då får man ju böja sig.“
Löjtnant Sandell blev inte svaret skyldig. Samma dag skickade han ett brev till Börringe, i vilket han inte bara förklarar situationen vid Marsvinsholm, utan också allmänt beklagar sig för Beck-Friis; det är tydligen inte lätt att bygga järnväg, när man har ett antal envisa och bångstyriga storgodsägare att göra med:
“Bäste herr grefve:
Det har trasslat till sig vid Marsvinsholm på grund deraf att baronen lagt sig emot sista stakningen. Jag kan icke begripa huru ett litet hvetesgärde, om än aldrig så vackert, till den grad kan bringa en sådan man ur jemvigt. / … / Nu må grefven stå på sig, ty baron har så fan och ingen rätt heller att få stationen precis på samma ställe som den var markerad. Det är ju ett orimligt påstående/… / En jernwäg med så få intressenter erbjuda stor svårighet att sköta. Hvar och en vill spela kung. Med eller mot sin vilja drar ena styrelseledamoten hit och den andra dit och drager icke betänkande att offra stora summor på ideer som hafva med sjelfva banan ingenting att skaffa. Det går rakt icke an. Grefven som är den ende med något sinne för företagets ekonomiska framtid må nu sedan företagets tillvaro är betryggad säga stopp.“
Inom modern forskning talas det numera om vikten av att anlägga ett “insiderperspektiv”. Med det menas att man försöker leva sig in i aktörernas roller för att på det sättet förstå deras handlingar. Förhoppningsvis har denna artikel givit ett sådant bidrag, att lägga till den mångsidiga skånska järnvägshistoriken.