Originalpublicering 2007-03-05
av Eber Ohlsson
Med det nya vattenverket på 1860-talet [i Malmö] kom konsumenterna i staden att få vatten levererat i ett nytt ledningsnät av gjutjärn. En leverans som skedde även om de bodde någon våning upp i husen.
Detta krävde maskinell kraft, och det enda alternativet vid denna tid var ångdrift. Därför installerades det ångpannor och ångmaskiner i Pildammsverket för att pumpa ut vattnet till abonnenterna.
Staden växte och vattenbehovet steg, och ett nytt vattenverk byggdes. Men ångdrift gällde fortfarande när Bulltofta vattenverk stod klart 1879. En driftform som var fördelaktig även när vattenverket så sent som 1901 fick en ny ångpanna.
Annorlunda var det när Rosendals avloppspumpstation skulle byggas. Inför beslutet 1905 betonade professor Johan Gustav Richert att belastningsvariationen för en avloppspumpstation är mycket stor.
Erfarenheten visade att ångdrift här var en dyrare driftform i jämförelse med el från stadens elverk, gas eller fotogen, och att ångdrift därför inte borde väljas.
Med dessa förutsättningar valdes el- och dieseldrift, där eldriften de första åren var likström, delvis matad från stadens spårvägsnät. Likströmsvalet berodde på att den högspända växelström som skulle överföras från kraftverk i Lagan, ännu inte nått Malmö, när avloppspumpstationen startade sin drift 1907.
När Laganprojektet, där Malmö stad var involverad som stor aktieägare i Sydsvenska Kraft AB, var klart, övergick Rosendal till växelströmsmotorer. Dieseldriften var ett sätt att gardera sig mot eventuella avbrott i elleveranserna.
Bulltoftas ångmaskiner var nu åldersstigna och med bristande driftsäkerhet. Med detta och planerna på att höja vattentrycket i ledningsnätet, för att serva de allt högre husen, hemställde ingenjör Ivar Wendt därför 1909 till drätselkammaren om att nytt maskineri skulle anskaffas.
I de överväganden som gjordes, stod valet mellan två- och treskift, alltså 16 timmars drift eller kontinuerlig drift. Det ena alternativet krävde mindre personal och färre personalbostäder, medan det andra alternativet gjorde att maskineriets kapacitet kunde göras mindre samt hade den fördelen att nyttja elenergin under natten, eftersom den då var avsevärt billigare.
För dagdriften jämfördes tre olika driftmaskiner: Elmotorer, dieselmotorer och ångturbiner. Ångpannorna var i ganska gott skick, men hade otillräcklig kapacitet, medan ångmaskinerna inte kunde användas för det nya högre trycket.
Ur anskaffningssynpunkt kom utredningen fram till att alternativet med fyra elmotorer och tre dieselar tillsammans med centrifugalpumpar var det förmånligaste. Sedan gjordes en jämförelse av driftkostnaderna.
Här framhölls den aspekten att el-leverantören Sydsvenska Kraft AB till en 1/3 ägdes av Malmö stad och att utgiften för elektrisk energi delvis kunde återgå såsom inkomst i form av ökad utdelning.
Till sist kommer utredningen dock fram till att de olika driftformerna var ekonomiskt sett likvärdiga, men mot ångdriften talade ett annat skäl, den krävde eldarepersonal.
För de andra driftformerna kom endast examinerad maskinistpersonal till användning. Det klarlades här att det ur strejksynpunkt, en mycket viktig faktor för ett vattenverk, var ångdriften minst fördelaktig.
Strejkargumentet var då högst aktuellt, eftersom nära ett tusen kommunalarbetare i Malmö hade brutit gällande avtal och strejkat några månader tidigare. Med andra ord: Arbetare kunde strejka, tjänstemän gjorde det inte.
Ett annat skäl som talade för alternativen med el- och dieselmotorer, var att det fanns ett fullkomligt analogt maskineri vid Rosendal, vilket innebar att personalbyte kunde ske vid behov.
Alla dessa skäl visade att ångdriftsepoken var slut, och att el- och dieselalternativet hade segrat. Ett koncept som har varit segerrikt i mer än 100 år.