Originalpublicering 2006-04-11

Eber Ohlsson


Kaffetermos av klassisk typ. Ägare Anna-Kerstin Lundberg.

Cirkulär
Arbetet på VA-verket handlar inte bara om storskaliga vätskeflöden, utan arbetet i sig genererar även efterfrågan på småskaliga flöden. Någon timmes arbete kräver sin tribut i form av pauser, avbrott som för många är ett kärkommet tillfälle att inmundiga någon dryck.

För att beivra en eventuell överkonsumtion av pauser, fick nyanställda, åtminstone 1968, ett utdrag från lönenämndens cirkulär 33/1967: Angående kafferast för kontorspersonal med flera.

Endast kafferast på eftermiddagen
I detta cirkulär förklarades att personalen skulle tillåtas få en kortare kaffepaus på eftermiddagen, och att denna tid skulle ingå i arbetstiden. Där stod vidare att lönenämnden icke medgivit, att kaffepaus eller kafferast inlägges i arbetstiden under förmiddagen.

Nämnden påpekar vidare att bestämmelserna tyvärr icke följdes i den utsträckning, som skulle vara önskvärt. Därför anmodades förvaltningarna att se till att arbetstiden endast skulle används för avsett ändamål.

Kaffe under arbetets gång
På samma papper med lönenämndens karga påpekanden hade VA-direktören Sigvard Gudmundson lagt till en tolkning av bestämmelsen: ”Kaffepaus eller kafferast får inte förekomma under förmiddagen. Dock får medhavd dryck eller dylikt under arbetets gång intagas på arbetsstället.”

Han fortsatte med: ”En kortare kaffepaus är inlagd på eftermiddagen. I princip bör eventuell förtäring intagas på arbetsstället. Om så inte sker, får tjänsteman dock inte avlägsna längre bort än att telefonsignal kan uppfattas och ev besökare uppmärksammas i det egna rummet.”

Gudmundsons budskap tillkom vid en tid då det inte fanns trådlösa eller mobila telefoner och inte heller dagens låsta dörrar i kontorshuset.

Termos
Hur löste då personalen sitt behov av kaffepauser? Oavsett vilka cirkulär som det har funnits, har pauser tagits, och inte sällan har dryck varit integrerad med pausen.

Från 1950-talet fram till mitten av 1960-talet var det mest vanliga, att medarbetarna hade med sig kaffe i termos. Det är inte en djärv gissning om vi förmodar att termoskorken drogs ur både på förmiddagen och på eftermiddagen.

Det borde inte heller överraska någon om det under pausen ibland kom upp en kaka på skrivbordet och meningsutbyte då också skedde med kollegor.

Alla satt dock inte vid sitt skrivbord under eftermiddagspausen, utan det fanns några medarbetare som gick upp till personalrestaurangen på stadshusets (kv Ledebur) sjätte våning.

Aromatic
Kafferastservicenivån för medarbetarna i stadens kontorshus förbättrades av stadens styresmän i mitten av 1960-talet, genom att det startades en ambulerande försäljning av kaffe och kakor.

Det var firman Aromatic som engagerades att sköta servicen, och inte som man kanske skulle kunna förvänta sig, det statliga SARA som skötte personalmatsalen i stadshuset.

Kaffetanter
På eftermiddagen när det var dags för kaffepaus, kom en dam från Aromatic med en serveringsvagn, en vagn där det stod en stor rostfri kaffebehållare med en avtappningskran.

Mot betalning fyllde hon en plastmugg med kaffe och den som önskade att få tilltugg, kunde då köpa wienerbröd och andra kakor.

För att ingen skulle missa serveringsvagnens ankomst, klämtade damen i en handhållen klocka. En signal som fick många medarbetare att strömma ut från sina rum.

Kaffeautomater
Denna verksamhet upphörde den 17 december 1976, när den inte längre var lönsam. Istället tecknade staden ett kontrakt med en annan firma som placerade några kaffeautomater, men även kakautomater på några strategiska platser i korridorerna.

Trots att staden betalade en garantisumma till firman, upplevde personalen att kaffet blev för dyrt. Följden blev att medarbetarna i stället började tillaga kaffet själv, antingen på det egna rummet eller i något ledigt rum.

Det blev också mer och mer att dessa lediga rum omvandlades till officiella pausrum. Den bristande försäljningen gjorde automaterna mycket olönsamma, varför de snabbt försvann.

Mecka
I kv Ledebur fanns det under denna tid bara en lokal som inte hade kommunal verksamhet, och det var kafé Mecka, med entré från Amiralsgatan, inte långt från Henrik Smithsgatan.

Det stående skämtet var att alla vände sig mot Mecka, men här var trots allt inte så många besökare från stadshuset, bortsett från köparna av deras berömda Chicagobullar. Det sågs med oblida ögon av cheferna om någon påträffades sittandes där under arbetstid.

Någon gång gick hett till
Det var inte utan risk när personalen bryggde kaffe på eget rum. Eftersom det inte var tillåtet, smög en del medarbetare med hanteringen. Ett sätt var då att ha en kokplatta i den nedersta skrivbordslådan, som ofta var lite större, med de risker det medförde.

Det finns ett fall då en med­arbetare hade ett sådant arrangemang, men glömde att stänga av kokplattan, vilket medförde att denna överhettades i den stängda lådan och var nära att förorsaka brand i stadshuset.

Över­heten reagerade och efter denna incident fick alla små kaffebryggare automatiska avstängningstimer.

Rapphönan
I det nya stadshuset (kv Rapphönan), dit VA-verket flyttade 1987, fanns det från början öppna pausrum med pentryn, i kärnan mellan korridorerna.

Inställningen till pauser hade förändrats en del under de 20 år som gått sedan lönenämnden utfärdade sitt cirkulär. Nu ansågs det som god arbetsmiljö, om det fanns möjlighet till att ta pauser i trevliga och för detta ändamål avsedda lokaler.

Pauserna kanske till och med var arbetseffektivitetshöjande. Förutom dessa korridorpausrum fanns det även möjlighet att gå ned till stadshusrestaurangen i markplanet.

Avenboken
År 1992 flyttade VA-verket till kv Avenboken, där fastighetskontoret tidigare huserat. Paus­kulturen här var annorlunda än den som var rådande på VA-verket.

Enligt huskulturen var det kutym att gå upp till personalmatsalen på sjätte våningen när det var kaffepaus, vilket kolliderade med VA-medarbetarnas pauskultur att själv bereda sitt kaffe.

Det var först med ombyggnaden i början av 2000-talet, då personalmatsalen placerades på första våningen och inget utrymme gavs för pausrum, som det blev en kulturändring.

Museiföremål
Från att ha varit ett hett ämne som det smögs med, har nu kaffepausen blivit en positiv produktionsfaktor. Även för theälskare. Kaffetermosen har dock blivit en artefakt på museet.