Publicerad i Asfaltblänk och Vattenstänk nr 4/1975.

av Rolf Rehov

Gamla original med slående öknamn, nåja kanske smeknamn, kan ibland inom en förvaltning vara något av ett riktmärke, en tidsangivelse. Förmannen vi VA-verket Rolf Rehov har träffat några av dessa original, men de flesta lever numera endast i den muntliga legendbildningen. Om ett par av dessa hedersmän berättar han här.

Inom alla yrkesskrån och i alla tider har alltid funnits de s k originalen. Människor som på ett eller annat sätt skilt sig från mängden. Inga elaka människor, utan folk som varit fyllda av värme och humor, tänkt och pratat på ett mera rättframt sätt än man kanske är van vid. Gjort sig odödliga genom sina smeknamn och repliker, som sedan levt vidare inom skråna, generation efter generation.

Även vi inom det kommunala har haft glädjen och förmånen att inom våra led hysa sådana kamrater, som genom sin uppfinningsrikedom och kvickhet i replikerna gett upphov till många muntra skratt och kanske även gett mången arbetsledare gråa hår.

Namn som Musselini, Karl Badledare, Hibbe, Karl Bock m fl har för sin tid och evighet skrivit in sig i den kommunala historiken. Historierna är många, egentligen borde de arkiveras och ges ut i bokform som en härlig minnesgåva till alla som avgår med pension. Tänk att på ”gamla dar” kunna ta fram boken. Blunda och minnas tillbaka på alla glädjestunder från den tiden när man själv var aktiv. Ett förslag som kanske borde beaktas.

Historierna är som sagt många, och avslutningsvis kan berättas om hur en gammal stensättare vid namn Andersson, mer känd som ”Tangodödaren” räddade sig och sin kamrat ur en svår knipa. Det var så att på den tiden fick kommunalaren vara beredd att utföra även sådana sysslor som inte tillhörde hans dagliga gärning alla gånger. Ingenjören hade fått bättre bostad och skulle alltså flytta. Han tillfrågade Tangodödaren och hans kamrat härvidlag och undrade om dom inte kunde ge honom en hjälpande hand. Sagda mannar inställde sig efter någon timme hos ingenjörens fru och fick sina arbetsuppgifter tilldelade. Det hela förlöpte smärtfritt tills man till slut skulle bära ner en byrå som enligt frun man skulle vara extra försiktig med.

”För ser ni mannar, den här byrån är ett arvegods från min mors sida, och den är jag väldigt rädd om”

Av de urdruckna pilsnerflaskornas antal kunde man lätt räkna ut att det var ganska varmt och jobbigt den dagen. Om det var orsaken till att Tangodödarens kamrat plötsligt miste balansen blir väl aldrig utrett, men olyckan var framme, och byrån for i backen så flisorna rök.

”Herregud vad gör vi nu” sa kamraten vit som ett lakan i ansiktet. Han uppfattade det genast så, att i morgon tillhörde han de arbetslösas skara.

”Ja inte vet jag” sa Tangodödaren, men det är väl bara att knalla upp till tanten och säga som det är”.

”Jag följer inte med” sa kamraten darrande.

”Nå då går jag väl själv då” sa Tangodödaren. Han försvann upp och kom efter tre minuter tillbaka glatt visslande.

”Va, vad sa hon, tanten”, undrade kamraten, fortfarande lika blek.

”Hon sa ingenting, utan gav mig 25 öre”.

”Gav hon dig 25 öre? Talade du inte om att vi tappade byrån då?”

”Jovisst” sa Tangodödaren, jag knackade på och när tanten öppnade tog jag av mössan och sa:

”Snälla frun skänk´en slant”.