Tomas Tägil: Tre stationer.
Tomas Tägils bidrag till festskriften Kilometervisa enkelspåriga minnestavlor, till Lennart Améen på hans födelsedag 4 juli 1986.
På bilderna i detta stycke ser vi tre typiska skånska stationshus byggda ungefär samtidigt 1863-65. De har gemensamt, att de är byggda efter samma grundritning som är gjord av den välkände järnvägsbyggaren Claes Adelsköld (1824-1907). Trots att dessa stationshus är så lika uppvisar de ändå en del skillnader sinsemellan, de är varianter av en och samma stationstyp.
De stationshus vi kan se är Äsperöd på Ystad-Eslövs järnväg, Marieholm (numera rivet) på Landskrona och Helsingborgs järnväg samt Vinslöv på Kristianstad-Hässleholms järnväg. Att järnvägsingenjörerna, som ju också blev arkitekter för byggnaderna på detta sätt använde samma hustyp på många ställen, blev ganska vanligt och är ju egentligen också nödvändigt under den stora järnvägsbyggnadsepoken. Järnvägen gjorde ofta ett par olika storlekar beroende på den väntade trafikmängden.
SJ’s förste chefsarkitekt Edelsvärd beskriver själv i SJ’s minnesskrift 1906 sina olika stationstyper som han lät uppföra på olika ställen i landet. Edelsvärd var själv medredaktör för “Tidskrift for Byggnadskonst och ingenjörsvetenskap” som propagerade för det svenska byggnadsskickets uppryckning både tekniskt, praktiskt och estetiskt. Ett sätt att propagera var att publicera typritningar i tidskriften.
Claes Adelsköld var lika lite som Edelsvärd utbildad som arkitekt, men det är ändå slående hur säkra dessa ingenjörsarkitekter var. Våra exempel här är fina välproportionerade hus som röjer en skicklig husbyggare. Förebilderna till stationshusen hämtades från kontinenten förstås, och den lite uniforma symmetrin låg helt i tidens anda. Nutida arkitekter brukar ibland hävda att 1800-talsarkitekturen hade det egentligen ganska lätt, det fanns ett etablerat arkitekturspråk, det var bara att slå i mönsterböckerna eller göra en lämplig studieresa för att se hur man skulle göra därhemma. Jag tycker det är en felaktig tolkning. Visst finner vi gemensamma drag bland de tidigare stationsbyggnaderna, men någon uniformitet är det absolut inte tal om, det ser man genast när man studerar olika stationshus från denna tid.
Vi kan ju själva se hur Claes Adelsköld i dessa tre stationshus strävar efter att ge dem olika utseende genom att arbeta med olika detaljutformning. Tegelmurningstekniken. varierar vad beträffar tegelskiften, friser och annan ornamentik men även fönstrens utseende och placering varierar. Man har ofta hänvisat till att lokala byggmästare tolkade ritningarna på olika satt och var och en byggde efter sin egen rutin. Jag tror inte så var fallet. Tegelmurningen är avancerad för 1860-talets byggnadsskick, och så medvetet och väl utfört att det måste vara uttänkt redan på ritningen och byggnadsbeskrivningen.
I fallet Äsperöd kan vi känna igen en förenklad variant av den karaktäristiska rundbågefris som domkyrkoarkitekten C G Brunius använde på många av sina byggnadsverk. I Lund kan vi fortfarande se många exempel på denna så kallade Bruniusstil. Brunius hämtade sin tegelarkitektur från avancerade medeltida byggnadsverk som han vurmade för, allt enligt sin samtids (183O-40-tal) ideal. Adelsköld måste ha betraktat bruniusstilen som ett typiskt skånskt byggnadsskick. Han var faktiskt själv student i Lund under Brunius glansperiod när denne dessutom var rektor för Lunds Universitet. Adelsköld beskriver själv i sina memoarer att han framlevde sin studenttid “med många glada tokiga upptåg”. Och det kunde tydligen gå hett till om man får tro memoarerna:
“Större och mindre slagsmål förekomma under aftnarna, så ofta som studenter och gesäller möttes på gatorna, och var det lifsfarligt att gå ensam i mörkret iklädd studentmössa. Ty utan att man visste ordet af, kunde man vid passerandet af en portgång hava ett knifhugg i kroppen eller ett dråpslag i hufvudet. Sjelf har jag i venstra handen märke efter två knifhugg som tilldelades mig en mörk ruskig afton, vid hemgående från en bekant med hvilken jag läst matematik, då jag i en trång gränd skulle parera ett sådant lömskt anfall. Men ögonblicket derefter låg angriparen, en skomakaregesäll på gatan, döfvad av ett slag i skallen, med en liten batong af bokvedsträ, som alltid bars i en rem om högra handlofven, när man nödgades gå ut sedan det blifvet mörkt.“
Man kan i våra tre stationshus se en klar ambition att underkasta sig en typisk skånsk byggnadstradition. Egentligen är det ett 11/2-planshus i grunden, av en typ som blev vanlig i mellan- och nordsvensk träbyggnadsskick. På nästa bild kan vi se en trävariant av vår modell. Det är Vedum, en av stationerna på Uddevalla-Vänersborg-Herrljunga Järnväg. Vedum ser ut som ett ordinärt hus från trakten, men får sin officiella prägel av frontespisen som vänder sin gavel mot järnvägen. Frontespisen lånades från palatsarkitekturen som i sin tur hämtat gavelmotivet från den klassiska tempelarkitekturen.
I Skåne fick Adelsköld använda ett annat språk än den träpanelarkitektur han var van vid från bl a Vedum. I Skåne var vid den här tiden tegel det förhärskande byggnadsmaterialet.
Vinslöv och Marieholms stationshus byggdes ungefär samtidigt som Äsperöd men ser annorlunda ut. Vinslövs stationshus har murats med omväxlande fem skift rött tegel, därpå två skift gult och sedan rött igen så att en randverkan har uppnåtts. I England kallade man detta skick populärt för “egg-and-bacon”.
Förutom egg-and-bacon-randningen är den enda utsmyckningen en markant tandfris under takfoten, som åstadkoms rätt lätt genom att låta de tvärställda koppstenarna skjuta ut en liten bit. Något decennium senare kom tegelarkitekturen att utvecklas ytterligare genom att tegelbruken började tillverka specialtegel med vilka man kunde skapa de mest avancerade tegeldekorationer.
Något mer avancerat är stationshuset i Marieholm. En fris löper mellan första och andra våningen för att understryka skillnader mellan våningarna. Fönstren är ju också olika på de båda våningarna. Även här följer Adelsköld en gammal byggnadstradition som går tillbaka till antikens och renässansens arkitektur och faktiskt inte medeltidens. Men i fallet Marieholm har rådande arkitektur ideal anpassats på ett gott sätt till den skånska tegelbyggnadstraditionen. På helt motsvarande sätt är träarkitekturen utförd i fallet Vedum.
Denna konflikt mellan den internationella arkitekturtraditionen och den lokala hanterade fortfarande Adelsköld naturligt på 1880-talet, men längre fram blev konflikten så stark att vi kan se den internationella jugendstilen, nyklassicismen och nationalromantiken födas ur den.
Av de små detaljerna i tre, ordinära skånska stationshus kan man nysta fram olika tanketrådar som i ett större sammanhang kan vara intressanta.