Publicerad i personalbladet Vattenstänk nr 104 (1996-12-17)

av Gunnar Svensson

Som trogen läsare av Vattenstänk har jag med intresse tagit del av flera läsares semester­upplevelser. Eftersom Eber Ohlsson hävdar att införda artiklar bör ha anknytning till vatten- eller avloppsfrågor, har jag funderat på om jag kan bidraga med något. I mitt minne dyker det då upp en episod med klar avloppsanknytning, som jag aldrig kommer att glömma.

Det var i början av 1970-talet. Min fru och jag var i Paris på en charterresa med buss. Resan var på sju dagar, vilket innebar fyra resdagar och tre dagar i Paris. Redan första dagen i bussen förberedde vår reseledare oss på att hotellstandarden i Paris kanske inte var riktigt vad vi var vana vid.

Över takåsarna i Paris. Vy från operaområdet mot Montmartre. Till vänster i fonden ses ett vattentorn och till höger Sacre Cour.

Vid framkomsten blev vi tilldelade ett litet hotellrum på sjunde, översta våningen i ett gammalt, men troligen någon gång renoverat hus. Det kändes mycket romantiskt, för vi bodde verkligen under takåsarna.

Toaletten låg i korridoren, men på rummet hade vi både tvättställ och bidé. Sängen var ett kapitel för sig. Enligt fransk standard var det en grand lit, d v s dubbelsäng, ca 90 cm bred och med en madrass, som var så nedlegad, att man obönhörligen rullade mot mitten när man lagt sig.

Efter varje natt i den sängen hade både min fru och jag ont i hela kroppen efter att ha försökt balansera på var sin sängkant av järn. Det var bara det att man rullade ner så fort man somn­ade, antingen på golvet eller i hålan i mitten på sängen.

Det ingick frukost på rummet. Varje morgon kom en kypare med en frukostbricka och vi åt vår frukost vid vårt lilla bord, inklämt mellan snedtaket, sängen och bid­én. Allt var så rart ända till den tredje morgonen.

Precis när vi börjat med år frukost hörde vi ett bubblande och porlande i bidén. Upp ur bidén stiger en grå, avloppsstinkande sörja allt högre och högre. Vi lade samtidigt ner våra franskbröd på assietten och ägnade oss i stället åt det drama som nu utspelades inför våra ögon.

Skulle det rinna över? När bidén var helt full hände det märkliga: Bidén sörplade i sig sörjan igen, men var efter detta nedsmutsad å det vidrigaste. Frukosten kunde vi naturligtvis inte äta och bidén fick stå oanvänd i fortsättningen.

Vi lät inte denna upplevelse förstöra vår resa. Vi minns fort­farande resan med glädje. Men en sak har jag funderat på sedan dess och aldrig fått förklarad. Hur kunde avloppsvattnet rinna upp ända till sjunde och översta våningen och nästan rinna över. Och hur såg det ut i bidéerna i alla våningarna under oss? Kan någon med större VA-kunskap än jag förklara detta?