Ett blågult projekt

Originalpublicering 2006-04-06

Eber Ohlsson

---

Nytt kartverk
En förutsättning för att driva ledningsnät är att ha kunskap om läget på detta ledningsnät.

I slutet av 1960-talet blev det uppenbart inom de tekniska förvaltningarna i Malmö att det fanns ett behov av att bättre lägesbestämma ledningsnäten, och att detta var kopplat till det generella arbetet att skapa kartor i staden.

Därför måste det ske en system­atisk in­mät­ning av alla ledningsnät och denna inmätning skulle initialt bygga på flygfotografering.

De in­mät­ningar som hade gjorts dittills, hade kan­ske inte alltid skett med den noggrannhet som numera krävdes. Det fanns historier, möjligen inte sanna, om ledningsinmätningar som hade gjorts i relation till arbetsbodarna.

Rätt årstid
De förvaltningar i staden som hade behov av inmätningar engagerades, vilka var VA-verken, stadsingenjörskontoret, el­verket, gasverket, fjärrvärmeverket men även hamnförvaltningen som vid denna tid an­svarade för avloppsnätet i hamnen, samt det statliga televerket.

Inför flygfotograferingen, skulle varje verk märka ut sina objekt på marken. Då fotografering måste ske mellan snösmältning och lövsprickning, för att få den mest hinderfria sikten, så var det ont om tid för verken, eftersom målning också skulle ske på torr yta och då temperaturen inte understeg 5°C.

Samtidigt skulle det ske i så god tid att det fanns molnfria dagar att flyga på och absolut inte så sent att lövsprickningen omöjliggjorde den hinderfria sikten.

Första året
Den första signal­märkningen skedde på våren 1968 i Oxie. Detta var en lämplig kommundel, eftersom Oxie hade inkorporerats ett år tidigare och därför behövde bli kartlagt, samtidigt som det var ett lagom stort testområde.

För att särskilja de olika verkens märk­ningar, fick varje verk sin färg, och då vatten ofta förknippas med blått, var det troligtvis detta som gjorde att VA-verket blev tilldelad denna färg.

Andra året
Den första stora inmätningen skedde i mars/april 1969, då Malmös norra och västra delar blev signalmarkerade och sedan flygfotograferade.

Arbetet med att signalmarkera VA-verkens brunnar och ventiler föll på verkens yngre medarbetare. Dessa blev i regel indelade i grupper om två medarbetare, och satta att märka ut brunnar och ventiler i ett avgränsat om­råde. Skribenten hamnade tillsammans med en kollega i Östra Hamnområdet.

För att hitta de brunnar och ventiler som skulle markeras, fick grupperna till sin hjälp verkens ledningsritningar i skala 1:2000.

Flakmoped och färg
Det var stora områden som skulle märkas, så därför fick grupperna varsin flakmoped. I utrust­ningen fanns färgburkar, men även penslar i form av skurborstar.

Målningen skedde med ett kors för vatten och en fyrkant för avlopp. Nymålningen markerades med koner, så att trafikanterna inte skulle köra i den färska färgen.

Den personliga utrustningen för deltagarna var overall och skyddsstövlar och rödgula skyddsvästar. Både stövlar och overall blev med tiden färgade med en klarblå färg.

Blått blev gult
Våren 1970 fortsatte arbetet med stadens östra och södra delar. Erfarenheterna av de första årens målningar var att den blå färgen inte alltid var lätt att upptäcka på flygfotona.

Eftersom VA-verket dominerar med antal däxellock, och gul färg är lättare att upptäcka på dessa foton än blå färg, tilldelades VA-verken denna gång den gula färgen. Det innebar att stövlar och overall nu även fick en klargul färg.

För en skåning kändes det olustigt att visualisera denna stor­svenska färgkombination. Efter det att Bunkeflo kommun hade införlivats med Malmö 1971, blev detta det sista området som signal­markerades och flyg­fotograferades.

Efterarbete
Alltnog, efter målning och flygfotografering skulle alla ledningar och brunnar och ventiler läggas in på ritningarna.

Flygfotograferingen gav information som stadsingenjörs­kontoret transformerade till cronaflexkartor, varifrån VA-verket skapade ett ledningskartverk i skala 1:400.

Dessvärre var den information som flygfotograferingen gav inte tillfyllest, varför VA-verkets mätningspersonal fick ge sig ut i fält och mäta in alla saknade element, men även kontrollmäta kända objekt.

För att få exakthet i läget på de inmätta objekten, koordinat­inmättes dessa, vilket skapade en god grund för senare tiders digitala kartverk.

Digitaliserat kartverk
Dessa inmätningar krävde instrument som VA-verken tidigare inte förfogat över. Därför införskaffade VA-verken en teodolit men även en elektro­optisk längdmätare.

Inmätningsarbetet blev mycket stort och långvarigt, men är idag [2006] i princip klart. Det som skapat problem är de många datorsystem som passerat revy under årens lopp.

Trots alla komplikationer har VA-verket idag ett digitaliserat kartverk som överensstämmer med verkligheten.