Publicerad i personaltidningen Asfaltblänk och Vattenstänk 1/1992.

av Eber Ohlsson

Bulltoftaverket är inte bara en övervakningscentral. Bulltofta renar också vatten. Bland annat reduceras vattnets överskott på järn och mangan. Metoden att reducera överskottet har nu förändrats.

Blåsmaskiner
I den nya metoden ersätter blåsmaskiner den gamla droppluftningen. Blåsmaskiner blåser in luft genom dysor. Det bildas en mängd små luftblåsor i det motströmmande vattnet.

Kontaktytan vatten-luft ökar och vi får fler fasta föreningar av järn- och manganoxid på bekostnad av de lösa föreningarna. Mängden flockar med järn- och manganoxid ökar. Vattnet går vidare till snabbfilter.

Filtersanden har delvis samma sammansättning som tidigare (dock mindre kornstorlek än vid seklets början). Spolningen av filtren har däremot förändrats. Spolning sker numera med både luft och vatten.

Biträdande driftingenjör Hans-Åke Hansson visar
för en konsument hur den nya luftningen fungerar
[Konsumenten är skribentens mamma.]

Sparar
Den nya metoden kräver mindre byggnadsvolym och sparar spolvatten. Det innebär att luftningsbassängerna har halverats och de 18 filterbassängerna reducerats till 12 st. Filter­byggnad 3 blir med dessa åtgärder helt avställd. Spolvattenmängden kommer när allt är intrimmat att ha mer än halverats.

Automatisering
Den nya filteranläggningen tillsammans med Bulltoftas nya process­datorsystem innebär att filtren kan köras helt automatiskt eller köras manuellt från övervakningscentralen.

Därmed har ett yrke försvunnit. Filterspolarens. Under alla de gångna åren har en filterspolare spolat filtren varannan dag. Denna uppgift är nu borta.

Blicka tillbaka
Det är intressant att blicka tillbaka och konstatera att idén att reducera järnhalten i Alnarpsströmmens vatten i år fyller 99 år. Redan 1893 konstaterade professor Lang att Alnarpsströmmens vatten var “ett gott drickesvatten” om järnhalten avlägsnades.

År 1895 föreslog Baurath Thiem, Leipzig följande:

“… vattnet pumpas upp till filtrer för järnoxidulens avlägsnande. I filtrerna skulle vattnet medelst silar sönderdelas i form av fin rägndusch av 1 meters höjd och därefter passera genom ett lager av grov sand med ända till 3-6 mm kornstorlek.

Den i vattnet lösta järnoxidulen syresätts därvid under luftens tillträde till olöslig järnoxid, vilken i form av järnockra avsätter sig i filterbäddens porer. I mån av tilltagande järnavsättning måste järnet avlägsnas ur filtret, därvid den förorenade sanden icke behövde borttagas, utan järnockran kunde helt enkelt avlägsnas genom spolning.”

Detta är en metod som alltså har tillämpats i nästa 100 år.