Originalpublicering 2016-02-02
Eber Ohlsson
På 1970-talet fick Malmö stads vatten- och avloppsverk ett brev från en lantbrukare, som hade vattenledningarna från Vomb till Malmö gående över sin mark.
Då VA-verkets driftavdelning ansvarade för dessa ledningar, kom ärendet att handläggas av denna avdelning, en avdelning skribenten tillhörde.
I brevet bad lantbrukaren att få tillstånd att lägga en lång plastledning i slingor ovanpå VA-verkets vattenledningar.
Det begärda tillståndet gällde alltså inte att få korsa vattenledningarna på ett enskilt ställe, vilket inte är ovanligt, utan målet här var vattenledningarna i sig.
Lantbrukaren ville med en värmepump nyttja den temperatur, normalt 10° C, som vattnet i Vombledningarna höll.
Värmepumpar hade vid denna tid blivit högst aktuella, och många ville nyttja denna nya och billiga energiform, så också lantbrukaren. Frågan var då, och är fortfarande: Vem äger rätten till energin i vattnet? Den temperatursänkning som lantbrukarens värmepump skulle åsamka vattnet i Vombledningarna skulle med all sannolikhet vara nästan försumbar, eftersom vattenflödet genom ledningarna var i snitt 1 m³/sekund.
Även om temperatursänkningen var nästan försumbar, så skulle den ändå drabba VA-abonnenterna, då det var de som ägde vattnet och då också rätten till energin i vattnet.
De skulle då när de fick vattnet och ville värma upp det till den temperatur som vattnet hade före temperatursänkningen, tillföra energi motsvarande den som lantbrukaren tillgodogjorde sig, för att abonnenterna skulle få temperaturen nollställd (som om det inte hade funnits en värmepump).
Eventuell ytterligare höjning av vattentemperaturen berörs inte av denna matematik.
Det var också dessa principiella synpunkter som låg till grund för det avslag VA-verket delgav lantbrukaren. Något att fundera på om du skulle tycka att vattnet i kranen är kallt.