Originalpublicering 2022-10-13

av Eber Ohlsson

Malmö blev en gång byggd på en strandrevel. Den inre delen av Malmö blev därmed omsluten av vatten, till gagn för staden vid ofredstider. När renässansförsvarsverken raserades i början på 1800-talet, utvidgades den inre delen av staden och det omslutandet vattnet blev utpräglade dräneringskanaler.  

Synen på dessa kanaler har skiftat under åren. Från skydd i ofredstider till de positiva värden som vatten kan skapa, om man bortser från vattenföroreningar. När arkitektbyrån White i september 2022 lade fram ett förslag på att omvandla kanalerna och speciellt Östra hamnkanalen till rekreationsområde med sandstrand och badmöjligheter, kan det vara intressant att gå 120 år tillbaka i tiden.

I maj 1902 motionerade konsul B Sederholm i Malmö stadsfullmäktige: ”Om igenfyllande af Jernvägshamnen och Östra Hamnkanalen.” Skälen var bland annat: ”Då Malmö stad i likhet med andra i stark utveckling varande städer säkerligen förr eller senare kommer i behof af de rymliga platser och tomter, som genom dess kanalers igenfyllande kunna erhållas, och då en sådan igenfyllning endast kan tänkas som en tidsfråga, anser undertecknad, att då för närvarande en större fyllningsmassa (c:a 300,000 kub.meter) genom pågående uppmuddringsarbete i hamnen, nu finnes att kostnadsfritt tillgå, en delvis igenfyllning af kanalerna redan nu borde begynnas.”

Till motionen bifogades ett mer omfattande betänkande och kostnadsförslag utförd av underingeniören vid Malmö hamn Sune Engström.

Hamnförvaltningen avgav ett yttrande i april 2003, där stadsfullmäktige efter bordläggning till mötet månaden efter beslöt att lämna motionen utan bifall. Den som skrev yttrandet var överingeniören i Malmö stad, Henrik Holmberg . Han skrev att det inte fanns några gratis muddringsmassor. Han betonade att ”Kanalerna äro nödvändiga för att till någon rimlig kostnad kunna utföra ett för staden lämpligt kloaksystem.” I en mening förklarar han den begränsade nyttan av pumpningen vid Turbinen: ”Det nuvarande kasthjulets verkan har nemligen endast betydelse för kanalernas skumning samt bortförande af det öfvra förpestade vattenlagrets samt deras renhållning från flytande orenlighet. Den stora bottenströmmen deremot utgöres i hufvudsaka af saltvatten, som förnyas från hafvet.”

Motionärens förslag om en förbindelsekanal under Statens jernvägar till den nya hamnbassinen [Nyhamnen] förklaras att bliva ett stort hinder för trafiken och torde svårligen komma till utförande. Vidare skriver Holmberg: ”Den af herr Sederholm framlagda beräkningen öfver behållningen af försålda tomter reduceras genom de verkliga kostnaderna för kanalens fyllning m.m. till en obetydlighet.”

Holmbergs slutkläm blir: ”Till slut vågar jag framhålla att tiden för kanalernas fyllande ännu icke på länge bör vara inne.” Det är en konklusion man nog får ge överingeniör Henrik Holmberg rätt i, nu 120 år senare är inte kanalerna igenfyllda och inte något som finns på agendan. Tvärtemot, vilket arkitektbyrån Whites förslag visar.

Henrik Holmberg avled i blodförgiftning i februari 1905, men om detta var skälet till att konsul Bertil Sederholm återkom med en motion i samma ämne i juni 1906 är inte känt. Den som besvarade motionen var denna gång jernvägs- och frihamnskomiteerna, men även denna gång avslog stadsfullmäktige motionen. Kommitténs slutord blev: ”Klokt torde vara att icke röra vid kanalerna annat än med största vaksamhet och att överlämna dem till disposition för kommande tider, då dessa områden måhända kunna behöfvas för mer trängande behof än som nu föreligga, för stadens utveckling och försköning.”