Skånska vattentornssällskapet - Eber Ohlsson - Scanian Water Tower Society/Gäst: Per Bruce

Skånska vattentornssällskapet - Urbanmorfologi
Scanian Water Tower Society - Urban Morphology

Vattentorn - Water Towers

Ebers vattentorn

Eber's Water Towers

Gäst: Per Bruce, Örtofta

Var är papperet?
Publicerad i personalbladet Vattenstänk 99 (1996-10-15).

Först vill jag säga att i sådär åtta fall av nio är det inget större fel på toaletterna i och kring Klaipeda. Det är kanske därför detta handlar om den nionde toan som kom, rättare sagt stod där, så oväntat.

Bakgrunden är att vi var några från Malmö som var där för ett seminarium och vi skulle på utflykt. Badstränder och en semesterort stod på listan, dock ej bad. Där for vi fram på den landtunga som skiljer bukten utanför Klaipeda från Östersjön.

Träden susade förbi, nära men utanför fönstren, i en hastighet av 40-110 km/h, det intervall som hastighetsmätaren for mellan i den sovjetbyggda vanen. Den van som fyllde den ena näsborren med avgaser och den andra med bensinångor.

Vi informerades om att halvön och orten vi skulle till var ett semestertillhåll av klass och man satt då själv och tänkte på något av typen Öland och Borgholm.

Väl framme vid orten stämde bilden, gatorna var av hygglig standard, husen relativt väl underhållna och med en design man hade rätt att vänta sig på en turistort. Det fanns souvenirbutiker, fik och glassställen. Ute på piren där vi parkerade låg en futuristisk byggnad.

Någon sa att det var dags att kasta vatten, och inte bara slänga käft. Vi var flera som hakade på förutseende som man är. Alltså fram till byggnaden som visade sig vara en restaurang (vilket stämmer med turistortbilden) och uppför en betongtrappa.

Här kanske en oerfaren Litauenresenär hade börjat ana oråd eftersom trappan, en utanpåliggande sak av enorma dimensioner, hade en kvalitet som gjorde att den såg ut som en rullstensås i februari. Men erfaren Litauenresenär som man är var man van vid sovjetisk betongteknik.

Väl uppe i restaurangen, inga fallolyckor på vägen, återställdes intrycken eftersom det där stod två kypare i svarta byxor, vit skjorta och svart fluga. Dessa, männen alltså - inte flugorna, hänvisade oss trevligt vidare till toaletterna. Alltså in genom nästa dörr och in i ett rum med tre dörrförsedda bås. En dörr väljes utan tvekan och där, ett trappsteg upp, är Hålet.

Hålet är en avlång keramikgrej i nivå med golvet, försett med mönster på ovansidan så att man inte far iväg när det tar fart och så att man inte skall ha fötterna i allt för djupt vatten. Spolningen görs via ett grovt rör som mynnar i bakkanten. Dock verkar det som man inte skall spola ut

pappersprodukten, eftersom det står en spann i ett hörn med ett toapapper i, utan bara de andra två produkterna. Anledningen är väl densamma här som på Kreta.

Nåväl, väl kommen till spolfasen drar jag i snöret och endast tack vare min snabba reaktion och vighet lyckas jag undvika den flod som väller fram mot mig.

Problemet är att när man backar trampar man ut på steget, far baklänges in i dörren som öppnar sig med en smäll och vidare ut i lokalen. Att jag var den ende som for ut så här beror väl på att jag var den ende som hade kvar förmågan att reagera.

Efter en hel del kommentarer, skratt och Hålfotograferande kan vi lämna restaurangen åtminstone torrare inombords. Senare bjöds vi på medhavd öl och kallskuret, detta inmundigades utomhus med restaurangen inom synhåll. Av någon anledning blev inte all öl uppdrucken för min del.

Visste ni att kåseri är konsten att skriva långt om nästan ingenting?

Gästsidor
Guest pages

Senast uppdaterad 090311