Skånska vattentornssällskapet - Eber Ohlsson - Scanian Water Tower Society/Gäst: Nils Lewan

Skånska vattentornssällskapet - Urbanmorfologi
Scanian Water Tower Society - Urban Morphology

Vattentorn - Water Towers

Ebers vattentorn

Eber's Water Towers

Gäst: Nils Lewan, Lund

När Lund blev med vatten
Publicerad i Geografiska Notiser 3/2003 och här återgiven med tillstånd av författaren.

I varmare delar av världen är kampen om vatten i vår tid minst lika betydelsefull som kampen om oljan. För hundra år sedan var tillgången på rent och tillräckligt vatten en avgörande fråga också i svenska städer. Hur man löste den berodde ju på lokala förhållanden, men ett exempel kan kanske ha sitt intresse.

Med färsk tillgång till järnväg och med en begynnande industrialisering började Lund växa och lokalt brunnsvatten förslog inte längre. Därtill var kvaliteten minst sagt tvivelaktig. En av stadsfullmäktige tillsatt kommitté hade likväl förpuppats utan att ha slutfört sitt uppdrag. Den torra sommaren 1868, som följde på avslutade dräneringsarbeten i staden, gjorde dock situationen närmast prekär, och kommittén förnyades med geologiprofessorn Otto Torell som ledande kraft.

Nu blev det fart och en rad olika alternativ övervägdes. Lokala källor invid själva staden, en bäck strax norr därom och en källa nära vattendelaren mellan Höje å i söder och Kävlinge å i norr befanns alla otillräckliga. Den sistnämnda källan levererade för övrigt sedan långt mer än hundra år vatten till Svenstorps gård, via rör av genomborrade trädstammar.

Närmaste alternativ var någon av de två nyssnämnda åarna, vilket dock skulle medföra ständiga kostnader för ångmaskindrivna pumpverk. Följaktligen började man i stället se sig om i landskapet, speciellt mothöjderna öster om staden. Möjlighet till självtryck var något att beakta, med tanke på att de andra lösningarna krävde pumpning. Snart nog riktades därför krafterna på att finna tillräckliga vattenresurser öster om staden.

Tidens expertis fann man hos Kongl. Väg- och Vattenbyggnadskorpsen. En kapten Blix och en löjtnant Berling därifrån anlitades, men det räckte inte. Professor Torell, som närmast kan karakteriseras som kvartär- eller istidsgeolog, ingrep själv på karakteristiskt akademiskt manér. Hur det gick till när han skickade en medarbetare att göra jobbet kan vi försöka att föreställa oss:

En sommarmorgon 1869 rider en ung man Dalbyvägen österut ur Lund. Snart nog viker han av åt vänster och styr längs Norrängagårdarna mot Arendala och Hardeberga. Väl uppe på backen, 344 fot över havet och efter 125 fots stigning på mindre än en kilometer, håller han in hästen och blickar ut över välkända marker.

I sydöst ser han på ett par kilometers avstånd Billebjers kala bergklack, då kallad Tygelsjö Klint. Längre bort höjer sig Romeleåsens lika nakna bergrygg. Kanske löper hans tankar några år tillbaka i tiden då han för sin avhandling studerade hur isen ristat urberget på Billebjer och närliggande platser. Men nu gäller det annat än att geologisera. Även den här gången är det dock professor Torell som satt honom på spåret.

Den unge geologen tänker genom sitt samtal med professorn, då de stod lutade över Topografiska Corpsens helt nya terrängkarta och talade om utsikterna att finna tillräckligt med vatten i åsens bäckar öster om staden. (Lunds universitet skulle sakna geografer ännu några decennier.)

Så blickar han österut mot det småkulliga men öppna landskapet bortom husgrupperna i Tygelsjö och Rögle. Någon halvmil rakt i öster höjer sig Boks backe till närmare 420 fot över havet. Det är säkert i fäladsmarkerna söder därom som han skall söka. Sedan tidigare vet han att smärre vattendrag därifrån så småningom flyter samman till en lite större bäck som passerar Rögle på sin väg mot Fågelsång, Sularpsbäcken och Kävlinge å.

Strax norr om Tygelsjö finner han vad han redan känner till, nämligen det långsträckta, på torv uttömda Långekärr, söder om vägen mot Rögle. Här borde vatten kunna samlas. Röglebäcken kommer från lite högre liggande marker sydöstpå och passerar Röglehusen ett stycke öster om Långekärr. – Visst borde den väl kunna avskäras och ledas om, här?

Men hur är det med höjden över havet i den tilltänkta samlingsdammen jämfört med bebyggelsens höjdläge i Lund? Tidigare mätningar kräver kompletteringar och detfår bli ännu en tur innan professorn och staden Lunds fäder får svar på sin vattenfråga. Det visar sig att Rögle blivande dammar hamnar så högt att vatten till Lund kan nå hela staden med självtryck – utom domkyrkans ryggås och torn jämte det så högt liggande biskopshuset. Nivåskillnaden är betryggande 50 fot över Helgonabackens högsta punkt. Där i norra Lund har man tänkt att placera servicebassänger.

Sist i sin rapport anmärker den praktiskt lagde geologen att ägarna till vattenmöllorna i Röglebäck och Sularpsbäcken torde yrka ersättning för minskad vattentillgång. – Vattenmöllan strax nedströms Rögle tycks ha lagts ner ganska snart efter vattenavledningens tillkomst. Köpte man på den tiden ut en vatten- eller fallrätt?

Fortsättning nedan.

Figur 1. Undersökningsområdet. Kartan är hämtad ur »Förslag. 1871» (se källförteckningen) och specialritad för ändamålet. Lägg märke till dess orientering (»öster uppåt» i s.k. lundaperspektiv). Versaler markerar de olika bäckdragens avrinningsområden. Höjdsiffrornas kan knappast ens i originalet avläsas utan förstoringsglas. Via avledning strax väster om (=nedanför) Rögle kan både A och B nyttjas för Lunds behov. I kartan har ledningar och öppna diken markerats från C, D och E, men de förefaller inte ha kommit att utföras.

Den redan inräknade uppsamlingsytan för vatten bedömdes som mer än tillräcklig även i flera decenniers perspektiv. Det mesta av den tidens ouppodlade, öppna men sannolikt enbevuxna marker är sedan länge planterade med skog och utgör numera Lunds främsta friluftsområde, Skrylle, i vilket Rögle dammar ingår. Boks backe, som omnämns i texten, skulle kunna vara en av de tre skarpa ryggarna som är markerade uppe till vänster. — Naturens topografi kring själva vattendelaren har under senare tid omformats av stora stenbrott och 1800-talets landskap är svårt att känna igen. Jämför figur 3.

Figur 2. Dammskiljet i Röglebäcken uppströms, alltså öster om dammarna. Den kanaliserade Röglebäcken kommer in från vänster, från öster. Till höger ses en regleringslucka för flödet till dammarna och närmast betraktaren ses motsvarande lucka för bäckens övriga flöde. Vid fototillfället våren 2003 var vattenflödet = 0, också efter cirka 50 mm regn omkring den siste april, något som skogsmarkerna totalt sög i sig utan att blinka. Inte bara år 1874 var det ont om vatten. Foto: författaren.ta.

Figur 3. Rögle dammar från öster i maj år 2000. Tillflödet Röglebäcken flyter nedanför bilden. mottagaren Lunds stad skymtar vid horisonten. Till vänster om dammarna finns ännu en »kulturdamm», nämligen det numera övergivna och vattenfyllda stenbrottet på Billebjer (kartans Tygelsjö klint). Fotot är taget genom reguljärflygets ej helt putsade ruta.

Fortsättning nedan till vänster.

Men det krävs ytterligare undersökningar för att klargöra om också mängden vatten är stor nog. Härvid anlitas återigen den unge geologen Holmström jämte löjtnanten Filén med flera. De mäter flödet i bäcken vid olika tidpunkter, bedömer kapaciteten i tänkta dammar och gör förfrågningar om vattenbehov. De studerar också möjligheterna att öka området för avrinningen; så många tusen kannor per dygn, så stor medelnederbörd enligt observationer i Lund och så många tunnland avvattningsyta, till allra största delen ännu ej uppodlade fäladsmarker.

Till stadsfullmäktige skriver de kommitterade ett utlåtande med ett imponerande antal bilagor. Det gäller att övertyga även de klentrogna, bl.a. borgare som under torra somrar inte ens kunnat vattna sina hästar i den aktuella bäcken. Motiven för vattenledning redovisas: hygien, brandförsvar och den växande industrins behov (ekonomisk expansion ...). Vattnets kvalitet analyseras och den befinnes vara förträfflig. Kartor och skisser bifogas. Sist men inte minst iläggs ett detaljrikt yttrande från landshövding Leijonancker, som tills helt nyligen varit chef för vattenbyggnadskåren och fortfarande anses som auktoriteten nummer ett.

Geologiprofessor Torell skriver en lång och upplysande artikel i Lunds Weckoblad och till yttermera visso trycks hela utlåtandet sommaren 1871. I fullmäktiges protokoll framstår vattenfrågan som stadens viktigaste ärende och i augusti kan man fatta beslut om bygget och ansökan om expropriation av mark samt om ett större lån.

Tre år senare släpps vattnet på — men, oh fasa! Man får vänta förgäves. Paniken bland de särskilt inbjudna sprider sig, innan de första dropparna når staden åtskilliga timmar senare. Det tar ju tid för vattnet att trycka bort luftfickor och nå målet genom nära 9 km av 12 tums gjutjärnsrör.

Tyvärr förstörs denna goda historia av Lunds Weckoblads frekventa rapportering under 1874. Tidningen berättar om ett improviserat öppnande den 9 juni, då entreprenören, professor Torell med flera »tillfälligtvis sammanträffade». Den förre hyllar den senare i ett tal och överräcker nyckeln till brandposten i nordöstra hörnet av Lundagård, varpå den senare öppnar denna brandpost, »en slang påskrufwades och wattnet utkastades» till flera våningars höjd. Lunds Weckoblad tillfogar: »Den väntar icke för länge som wäntar på något godt».

Ännu dröjer det dock ett halvår innan Lunds Weckoblad kan avge slutrapport. Hösten blir solig (och torr!) och trots livlig annonsering tövar tydligen många fastighetsägare att ansluta sig. Först i december kan tidningen referera det högtidliga prövandet av brandposter runt om i staden i närvaro av drätselkammarens och stadsfullmäktiges ledamöter jämte andra dignitärer. Ett lämmeltåg måste ha dragit fram från post till post, men om hyllningstal får vi nu intet veta. Däremot understryker Weckobladet att det goda vattentrycket inte härrör från magasinet på Helgonabacken, som någon illvillig kanske antytt, utan på direktledningen från Rögle dammar. Tidningen avslutar med antagandet att tröga fastighetsägare nu skall finna skäl att ansluta sig – så att priset kan gå ned.

Rögle dammar försörjde Lund med vatten i drygt hundra år. Dock ökade behoven i sådan grad att vi efter sekelskiftet 1900 får se den ena kompletteringen efter den andra: grundvatten från borror i den s.k. Alnarpsströmmen 1907 resp. 1922, ett första vattentorn 1909, ytvatten från Vombsjön 1948 och från Ringsjön drygt tjugo år senare, ännu ett vattentorn 1974 och sist men inte minst vatten från småländska Bolmen sedan 1987. – Städernas fjärrverkan sträcker sig allt längre även i detta avseende.

Rögle dammar, som snart blev fem stycken och dessutom förhöjdes med vallar, tjänar numera andra ändamål. Inplanterade kräftor och fiskar roar många, andra gläds över vintrars is. Bäckskiljet strax öster om den östligaste dammen fungerar emellertid ännu, även om det mesta vattnet åter kan få flyta vidare i själva bäcken mot Sularp; fiskar konsumerar mindre vatten än lundabor. Många av de senare har ingen aning om 1800-talets ansträngningar att förse staden med rikligt och gott vatten men de gläds över Rögle som en naturens inrättning. – Utan vatten inget liv, i Lund liksom i den stora världen.

Dagens lundabor är också lyckligt omedvetna om den tid då Rögle dammar som närmaste grannar hade stadens sopstation som fungerade för »allt» 1967-75 och stängdes först 1990. Kranen för färskvatten från Rögle dammar förblev öppen till våren 1979.

Källor
Protokoll för stadsfullmäktige i Lund 1868-1871.
O. T. (Otto Torell): Vattenledningsfrågan. Lunds Weckoblad den 8 december 1870.
Förslag till Vattenledning i Lund. Lund 1871. Lunds Weckoblad 1871-1874.
Folke Ors: Lunds vattenförsörjning. I: Stadsbyggnad 1970:5.
Vattentorn i Lund. Lunds vattenförsörjning 100 år. Lund (u. å.; 1974?)
Sverker Oredsson: Kommunal teknik och miljö. I: Lund under expansion. Lund 1990.

Nils Lewan, docent i kulturgeografi

Gästsidor
Guest pages

Senast uppdaterad 180416