Sparsamhet är en dygd. En av våra VA-chefer var i det avseendet extra dygdig. Hans namn var Alfred Jerdén och var VA-chef fram till 1951. Ställföreträdande chef var Sigvard Gudmundson, som 1951 efterträdde Jerdén på chefsposten.
Följande historia om Jerdéns sparsamhet hörde jag som anställd för 30 år sedan [1968]. Jag går inte i god för att den är sann, men jag har fått den bekräftad av flera personer. Om inte annat, säger den en hel del om andan mellan medarbetarna då.
Under en av Jerdéns ledigheter, uttryckte hans sekreterare ett önskemål till Gudmundson, om att en pennvässare skulle inköpas till VA-verkets expedition. Den var den typ av pennvässare, där man satte in pennan i ett hål, och med en vev fick pennspetsen vässad. Gudmundson tyckte att detta var en rimlig begäran, och såg till att en sådan inköptes på Gleerups.
När Jerdén kom tillbaka från ledigheten, blev han arg. Här behövdes inte inköpas någon pennvässare - om sekreteraren behövde vässa pennan, kunde hon komma in till honom, så skulle han med sin pennkniv vässa hennes penna. Gudmundson fick då själv gå tillbaka till Gleerups och återlämna pennvässaren. |
|
© Eber Ohlsson 2006
Klassisk pennvässare. |
Det här hände på 1940-talet, en tid när man också använde pennförlängare. I slutet på detta årtionde gifte sig Alfred Jerdén med den 29 år yngre sekreteraren. Och året innan Jerdén gick i pension, blev han fader till en pojke. |
